Jag kände av värken i fem sekunder nyss. Det är ju alldeles typiskt. Att det ska starta när man börjat hoppas igen. Hur ska man beskriva sina känslor vid en sådan här situation? Samtidigt som man ska känna av symtom ska man inte tillåta sig själv att känna hur man mår. Jag går liksom här i min lilla bubbla och vägrar känna något uns av hopp. Jag går liksom och skyddar mig själv mot att bli glad. 

 

Jag vet att det är en försvarstaktik - en usel sådan. Hur kan man  låta bli att vara glad? Hur kan låta bli att känna glädje över det faktum att mensen är sen? Att mensvärken lyser med sin frånvaro? Att en graviditet är möjlig? Hur kan man låta bli att känna glädje? Jag hade ju redan bestämt mig för att jag inte blev gravid denna månad. Det har jag trott ända fram till igår kväll. Men när jag inte känner av mensvärken blir jag hoppfull.

 

1. Jag testade toknegativt för två dagar sedan.

2. Jag har lite, lite mensvärk.

3. Jag har inga grav-symtom. 

4. Min mens är regelbundet oreglbunden.

 

Så jag måste skydda mig själv. Jag måste anta denna försvarsposition. Jag klarar inte detta annars. Nu testar jag inte förrän på måndag. Om den inte har kommit... då kan jag nästan börja hoppas igen.