3 Maj 2012
Det här blir då mitt första inlägg på denna blogg och även den första gången jag erkänner att jag längtar till ett barn. Eller jag vet inte. Kanske inte till ett barn precis... Till en familj. Jag har varit gift i snart två år, och vår lilla familj känns inte hel längre. Det har varit vi två ett bra tag nu, jag har älskat det. Jag har tidigare inte varit helt säker på om jag velat ge upp detta riktigt ännu. Vill vi inte resa lite mer innan vi bestämmer oss för att starta familj? Vill vi inte ha mer äventyr i vardagslivet medan vi kan? Jo. Jag vill.
Samtidigt väntar jag på att vårat hus ska bli klart. Barnvänligt. Familjvänligt. Renoverat. Det kan ju ta hur lång tid som helst. Vill jag planera ner i minsta detalj hur allt ska ske?
Ofta har jag tänkt att en graviditet ska komma som överraskning! Någonting helt oväntat som bara händer utan att man själv kunnat styra över det. Det blir ju alltid bäst så. Dessutom är det typiskt jag och R.
Allt började för två veckor sedan. Då mensen inte kom. Det var inget mer med det. Elva dagar senare börjar jag undra. Jag hade vägrat att tro att det skulle kunna vara en graviditet innan dess. Detta på grund av att jag månaden innan tog ett negativt graviditetstest efter nio dagars utebliven mens. Mensen kom dagen efter. Denna gång gick jag till doktorn. Aldrig har min mens varit så oregelbunden! Jag behövde få veta exakt varför den helt plötsligt blivit så konstig.
'
Vi använder inga preventivmedel, jag har räknat dagar i mer än ett år nu. Det har funkat perfekt för oss - hittills. Det går inte att räkna dagar och köra på säkra perioder när mensen är så oregelbunden som den är. Jag behöver få veta hur jag ska skydda mig till nästa månad - förutsatt att jag inte redan är gravid.
Tiden jag har fått är på kvällen - 19:15. Jag har fem timmar på mig att analysera alla möjliga val.
Första timman: Jag kan inte vara gravid. Jag var det inte förra gången. Mensen är oregelbunden bara. Jag bara KAN INTE ha barn just nu. Jag är nyss fyllda tjugo år. Vårt hus behöver totalrenoveras! Vad ska R säga?
Andra timmen: Nä.. Jag är nog inte gravid. Jag känner mig inte gravid. Men man känner ju inte alltid igen symtom. Undrar hur R kommer att reagera? Han blir nog väldigt glad.
Tredje timmen: Även om jag var gravid... Vad är det värsta som kan hända? Vi har ett hem. Jag har en underbar man som älskar mig. All you need is love, right?
Fjärde timmen: Nio månader är lång tid. Huset blir nog klar på fyra! Hur ska jag berätta för R?! Det måste filmas. Och hans föräldrar kommer bli helt galet glada. Och mina föräldrar kommer att... bara bli galna. Inte på ett bra sätt.
Femte timmen: Hur det än blir kommer det att bli underbart. Och vi kommer att lösa det.
'
Trots mina försök att låta bli att dra slutsatser om en situation jag kanske eller kanske inte befann mig i just då, så kunde jag inte låta bli att tänka hur mitt liv skulle se ut med ett litet barn i famnen. Tillsammans med min alla finaste R. Det kunde inte gå dåligt detta.
'
Det gick inte dåligt heller. Doktorn berättade att testet var negativt. Att det var normalt med oregelbunden mens lite då och då. Jag log. Jag var inte gravid. Jag pustade ut. Lite sur över de fem timmars drömmande.
,
A påväg till Rs jobb för att överraska honom med en present.
A smygfilmar Rs reaktion när han förstår att han ska bli pappa, åh, som han har längtat.
A tar med R till ett café och berättar nyheten över en bulle direkt från ugnen.
'
Ja, vad hade jag inte dagdrömt mig bort med under den där eftermiddagen?
Nu har mensen kommit. Femton dagar senare. A, du är inte gravid. Det är väl bra, det borde nog vara planerat. Jag borde åtminstone ha rinnande varmvatten i duschen innan jag ska ta mig igenom nio månaders (himmelskt) helvete. Intalar mig själv. Det fungerar.
'
'
Slutsats: Min hjärna är mycket starkare än mitt hjärta. Hjärnan, den vinner med argument. Hjärtat har inget att komma med, man kan inte vinna med en känsla. Man förlorar med en längtan.
Kommentarer
Lin säger:
Vad fint skrivet!
Trackback