Jag hatade att jag inte kunde vara 100 % självständig här, även fast jag försöktre. I början var det ju jobbigast, jag hatade att förlita mig själv på en annan person, på R. Men han är ju min boo! Min älsk! Han hade ingenting emot det. Det var en stor omställning ändå - att från totalt självständig finna sig i en beroende situation. Men för att kunna ta hand om SIG SJÄLV (och sedan ett barn), tycker jag att man ska vara 100 % självständig. Så mycket av min väntan berodde just på detta. 

¨

Min mamma brukar berätta att när hon kom till Sverige väntade hon i tre år innan hon fick mig. Pappa insisterade nämligen att mamma skulle lära sig språk och kultur innan man började skaffa familj. 

¨

I detta land talas två språk. Jag studerar på det ena och bor i den andra delen - vilket såklart leder till vissa problem. Det är därför jag nu är så stolt över mig själv när jag inser att jag klarar av ALLA de saker jag gjorde i Sverige. Jag har kommit in i dessa samhällen och jag trivs. Mina grannar tycker om mig, och jag klarar av att ha en DIALOG på ett språk jag endast lärt mig genom att höra och vara uppmärksam. 

 

Men ibland kan jag inte låta bli att längta till Sverige. Kanske inte för självständigheten - men den ro jag fann i den lilla förorten. R älskar också Sverige. Kanske återvänder jag en dag.