Sedan vändningen har jag haft väldigt ont i ländryggen. En pulserande smärta som håller i sig ett bra tag. Jag har även behövt att gå på toa såå mycket mer. I natt klev jag upp dubbelt så många gånger som jag brukar. Det var även ganska svårt att promenera idag kände jag. Det låg ett obehagligt tryck över urinblåsan fastän jag precis varit och kissat. Jag fick känslan av att jag lunkade fram. Med all rätt - bara 19 dagar kvar till BF. Nedräkningen har börjat! 

Två timmar innan jag skulle befinna mig på sjukhuset fick jag veta att det skulle bli vändningsförsök idag. Läkaren förklarade att det var 50 % chans att de skulle lyckas. Sedan berättade hon att de skulle ge mig medicin så att livmodern skulle slappna av. Bieffekterna av denna medicin var hjärtklappning och känslor av panik. Jag förstod ju att det inte skulle bli så jättetrevligt men ville inte vara med om det där jobbiga... I sällsynta fall kunde det sluta med att moderkakan lossnade och det blev akut kejsarsnitt. Det var ju inte så kul att höra. 

När jag talade om mina sömnsvårigheter för diverse vårdgivare hade alla bara en sak att säga: "Det kommer bara bli värre ju längre in i graviditeten du kommer." Jag hade alltså givit upp tanken vid att jag någonsin skulle kunna somna utan att ligga och vända mig i tre timmar innan. MEN nu är det så att jag faktiskt somnar inom en halvtimme från det att huvudet når kudden. 

• Känn nu! Nu rör han sig! *väntar tålmodigt på sparkar*. Ehe... alltså.. Nu blev han plötsligt lugn.
• Vänta, jag ska bara kissa. 
• AJ! (halsbränna, revben, ryggsmärta, hård spark eller av vana vid random tillfällen.)
  
• Vänta, jag måste kissa igen.
• Bebisen sover just nu. 
• Bebisen vaknade precis! 
• Jag är kissnödig. 
• Jag är sååå trött. 
• En glass till bebis, en glass till mig...
• Ser mina fötter svullna ut?
• Jag gick på toa x antal gånger i natt.

Bajs i helvete! 

 

Var hos barnmorskan idag och hon konstaterade att bebisen l säte. Det blir till ett vändningsförsök nu. Jag hade misstänkt det då jag i natt hade obeskrivligt ont i revbenen, men jag trodde att det bara var bebisen som växte så att det - bokstavligt talat - knakade. Min navel har snart blivit en liten outie. Jag har också lite järnbrist, så nu blir det till och käka tabletter. Men min glukos låg bra till. Skönt. 

 

 

Förlåt för denna bloggpaus! Jag sitter i Sverige och blir ompysslad av hela familjen. Gud så jag älskar min familj! Jag verkligen njuter av att vara gravid här. Jag har haft det riktigt svårt att sova, men det går ju att hitta luckor i dagen när man inte måste tänka på maten och städning.

 

Just nu känner jag ingen stress, panik eller längtan till förlossningen. Jag är gärna gravid i ett par veckor till. Hoppas bara att magen kan sjunka, att jag slipper halsbränna OCH att jag ska kunna sova om nätterna. 

Jag saknar att skriva lite längre, lite roligare inlägg. Det är mycket intressant som händer just nu, men jag måste tacklas med det sista provet som är på torsdag innan jag hinner skriva något mer... Men sedan ska det packas och jag ska dra till Sverige och verkligen NJUTA av den sista tiden som gravid. Då blir det bra uppdatering kan jag lova! Idag gick jag in i vecka 37! Fy, så läskigt att skriva ut det där. Kanske kan jag känna mig redo när jag fått några vilodagar i Sverige. Jag är inte orolig över förlossningen, utan det känns bara konstigt att det är så nära. 

Jag har fått otroligt mycket bristningar. Inte bara på magen. Det har kommit massor på sidorna och lite på ryggen. Jag mår, konstigt nog, inte dåligt av detta. Jag har nog varit en ganska ytlig person skulle jag ändå säga. Jag bryr mig mycket om mitt yttre. För att må lite bättre över mig själv krävs det att jag sätter på mig fina kläder och smink ibland. Jag har varit väldigt bekväm i att gå runt i mjukisbyxor och se förskräcklig ut också... men jag behöver de där "uppklädda" dagarna emellanåt. Då jag får känna mig vacker och fin. Detta gör jag alltså för mig själv, för att tycka lite bättre om mig själv. :)

Denna vecka har inneburit en stor förändring. Jag har verkligen känt mig höggravid. Jag är otroligt trött, lättirriterad, stundtals euforisk. Jag är klumpig, känner mig gigantisk och har svårt att göra många saker. Jag kör inte bil med samma lätthet. Jag har det svårt att ta mig upp ur sängen. Jag bara känner mig väldigt, väldigt gravid. 

 

Lyckligtvis börjar R äntligen bli bättre. Nu kan han köra bil själv vilket underlättar. Sedan är han fortfarande sjukskriven vilket innebär att han gör en hel del hushållsarbete som i sin tur betyder att jag kan koncentrera mig på plugget. 

 

I natt vaknade jag av en hemsk mensvärk. Det gick till slut över men jag hann tänka att "usch... och själva förlossningen kommer at vara tusen gånger värre. Hur i all världen kommer jag att klara av det?!" Det var verkligen en ordentlig värk. Var det en förvärk måntro?

 

 

Fortfarande kan jag ibland glömma att bebisen i magen finns (btw, det känns så konstigt att inte skriva ut hans namn och skriva bebis). För ett par dagar sedan var vi på ett fik inne i stan. Bebisen hade varit helt galen därinne hela dagen. Men på vägen hem kände jag inga sparkar, inga rörelser överhuvudtaget. Jag körde bilen utan svårigheter och de vanliga gravidplågorna gjorde sig helt enkelt inte påminda. Detta ledde till att jag fick en sekunds panik då jag utbrast: "OMG, vi glömde bebisen på fiket!" För att sedan inse... nja, lite omöjligt. 

 

Det är så sjukt hur hjärnan totalt förlorar all kontroll ibland. Eller är det bara min hjärna? Någon som känner igen sig? 

Tack fôr alla fina stöttande ord! Det betyder så otroligt mycket...

 

Denna vecka har verkligen varit en emotionell bergochdal-bana. Jag har tippat över till panikslaget gråtande hur lätt som helst. Det har inte varit en lätt vecka för R heller. Han hade väl inte direkt lärt sig hantera mitt emotionella tillstånd. Men nu är allt mycket bättre igen. 

 

Hos läkaren fick vi veta att allt var bra med lilla bebisen. Han ligger med huvudet neråt. I morse bjöd han på värsta showen i magen. R blev så otroligt rädd men samtidigt fascinerad. Igår kväll reagerade jag själv på hur den ena foten flög över magen och hur huden sträcktes. Idag fick vi se det igen. Det var alldeles underbart. Jag längtar till att kunna drömma om förlossningen igen. Just nu är situationen så att jag har en massa plugg att plöja mig igenom. Har ingen tid till att tänka och fantisera. Efter den 12e kommer jag ha tid till detta igen. Längtar.

 

Just det, jag har börjat känna hur blygdbenet helt plötsligt känns väldigt ostabil. På ett sätt känns det bra att kroppen förbereder sig trots att jag mentalt hamnat efter. På ett sätt känns det alldeles för tidigt. Är det verkligen snart tid? 

 

Magbilder kommer snart! Kram på er!

Yes, utbrast jag när gyn meddelade att han inte längre låg i säteställning. Det kommer vara det enda positiva med hela dagen. Jag lyckades somna runt halv tre men vaknade vid fem för att kissa. Somnade inte sedan efter det.

 

Igår var R hos sina föräldrar och tyvärr har de lyckats få honom att ändra sig kring vårat val om att föda i Sverige. Jag är så himla, himla ledsen. Jag tycker inte ens att de har rätt att lägga sig i. Det är ju vårt val! Väl hemkommen var han på dåligt humör och samtalade med en barsk ton. Det var droppen för mig.

 

Nu är jag inte trevlig längre. At helvete med de allihop. 

 

TIdigt i morgon har vi tid hos gyn. Jag hoppas att han ligger med huvudet nere. Jag hoppas även att hon kan skriva ut ett sömnpiller till mig så att jag klarar mig genom nätterna. Bebisen är sjukt aktiv just nu. Det spelar ingen roll hur mycket jag klappar och sjunger för magen. Han hoppar och skuttar därinne. Delvis glad för att han mår bra och utvecklas. Delvis frustrerad för jag kan ju inte somna när tredje världskriget pågår i magen. 

 

Jag undrar hur jag ska vakna i morgon... När jag vaknade igår natt och skulle byta sida kände jag en konstig känsla i pubis. Jag förstod direkt att det är symfysen som börjat lossna lite. Det var en känsla av ostablitet. Och jag kunde inte riktigt kontrollera min vändning. Det börjar verkligen närma sig slutet nu... Jag känner det i hela kroppen...

 

 

Ursäkta frånvaron. Jag har sovit så lite de senaste nätterna. Ryckningarna i benen hade blivit värre. Så pass att det började sprida sig i andra delar av kroppen. Plötsligt ryckte även armarna till. En natt sparkade jag så kraftfullt med benet att jag kände hur det spände till i magen. Jag vet att det är osannolikt, men jag är rädd för att skada mitt barn. R visste någorlunda hur jag spenderade mina sömnlösa nätter. Men faktum är att han somnar i samma sekund som hans huvud når kudden. Jag har gärna velat väcka honom och berätta om frustrationen. Om hur jag är så vansinnigt trött, men vaknar till när det rycker. Jag har legat och gråtit av frustration. Men somnade såklart till slut. Ungefär vid den tiden då R stiger upp för jobbet. 

 

Vi bodde ett par dagar hos hans föräldrar. Jag var jättetrött runt kvällarna. Och benen ryckte på som vanligt även när vi såg på TV. Visst hade jag berättat även för dem att jag sov dåligt. Bett om råd och tips. Men man hade ryckt på axlarna  och jag valde att göra detsamma. Nu har jag levt med detta i ett par månader och successivt har det blivit värre. Jag insåg allvaret i min situation under dagarna hos svärisarna. Rs mamma såg hur jag låg vaken. Hon greppade till slut tag om mitt ryckande ben och insåg med vilken kraft det sprätte till. Jag förklarade, i mitt zombieliknande tillstånd, att det snart skulle gå över och jag skulle kunna sova. Klockan var då redan 02. Hon blev orolig. Natten innan hade jag sovit i tre timmar.

 

Just den oroligheten gjorde att R bokade tid hos en neurolog. Jag har motat bort tankar om tumörer. Parkinsons, epilepsi... Något som nu inte alls känns lika avlägset. 

 

Mina ben brukade i princip bara rycka om jag var trött. Dvs under resor eller när jag sovit alldeles fôr lite. Men nu är det i princip varenda natt. Ibland lyckas jag somna innan 02, dessa nätter är guldvärda! Somnar jag vaknar jag oftast inte. Men i och med att bebisen också dalar ner i bäckenet behöver jag kissa oftare under nätterna. Och efter varje kisspaus fortsätter kampen mot mina ben...

 

 

Jag vill att ni håller tummarna för att det inte ska vara någon tumör i alla fall. Jag vill ju finnas här för bebis en lång tid framöver. 

Jag älskar att ha R hemma på dagarna! Det är så himla mysigt! Vi lagar mat tillsammans. Vi ligger och ser på film. Vi äter tårta och dricker te. De allra första dagarna var jag tvungen att dra till skolan, men nu har jag det ledigt. Eller... jag ska plugga till proven nu. Idag ska vi dock öppna ett konto till bebis och sedan gå och kolla på kök. Sedan ska jag köra R till sjukhuset igen. Jag har äntligen dragit av mig mjukisbyxorna och den äckliga t-shirten (fylld med vätska från brösten från gårnatten). Nu har jag på mig mina bekväma gravjeans och en oversize tröja. Ser och känner mig äntligen fräsch. 

 

Idag har jag även gått in i vecka 35! Det är ju helt sjukt! Jag ser hur mina bristningar klättra upp för magen. Helt plötsligt har jag även behövt gå på toa mer än någonsin. Det är egentligen väldigt skönt att bebis ligger lite längre ner. Nu kan jag andas och ligga kortare stunder på rygg. Jag har inte ont i revbenen längre. Står jag upp lite längre stunder ser jag hur vätska samlas runt anklarna. Och det har börjat göra lite ont i fötterna. Jag tror att jag har gått upp rejält i vikt och det märker fötterna av. Annars så mår jag faktiskt ganska bra. 

 

Har börjat sakna min gamla kropp dock. Nu är det verkligen inte långt kvar. Det börjar bli spännande. Har börjat fantisera om hur förlossningen kommer börja. Blir det med värkar? Eller kommer vattnet hinna gå först? Ah, jag blir så nyfiken! 

Jag har under de senaste dagarna blivit lite orolig. Jag tycker att bebisen rör på sig mindre. Och mindre starkt. Men jag vet inte säkert. Jag har tänkt att jag inbillar mig, men nu har jag ändå haft denna känsla i ett par dagar. Bebisen har dock alltid rört på sig med jämna mellanrum och låter mig inte sitta orolig allt för länge. Men det räcker inte för att indikera att allt är bra. Rörelserna SKA inte avta eller minska i styrka. Det är ett tecken på att bebisen inte får tillräckligt med syre från navelsträngen. Bebisen kan tackla denna situation, men långsiktigt är det jobbigt för honom, vilket kan leda till att han inte klarar sig lika bra under förlossningen. 

Förresten. Jag tror att någonting hände i natt i magen. Jag vaknade nämligen upp med jätteont i vänster revben. Det gör ont när jag andas och tar på området under brösten. Det gör ont att ligga på vänstra sidan nu. Det suger, för jag kan nämligen inte sova på höger sida alls. Med en massa kuddar under ryggen kan jag sova på rygg dock. Det får bli så i stället. Tror ni att det är brutet? Jag misstänker det... 

Jag hade verkligen förtjänat en god natts sömn, och faktum var att jag räknade med det. Men jag har aldrig sovit såhär dåligt. Har en massa plugg att ta mig igenom så jag får ignorera sängen som kallar... Det är skitvarmt nu också och jag kokar på insidan! 

 

På tal om att koka på insidan.. Jag har tänkt på det här med att ligga i magen. Och det kan ju faktiskt vara rätt trevligt. Tänk... 9 månader i ett varmt bad. Du kan kissa och äta utan att kliva upp, och allt rensas åt dig. Det måste ändå vara rätt nice. Jag menar... Det är ju faktiskt som att vara på ett spa... Nästan. 

 

Jag skriver min sista tenta den 16 juni. Då är jag i v36+5. Redan samma kväll åker jag och mamma till Hamburg (fyra timmars bilresa). Vi tar in på hotell och sedan ska vi ta ett tåg från Hamburg till Stockholm. Det är min plan. Naturligtvis kan allting förändras. Jag kanske inte ens hinner skriva min sista tenta. Men jag hoppas innerligt att jag gör det. Alla har försökt övertala mig till att skippa skolan denna termin, men jag känner verkligen att jag måste hinna med utbildningen. 

 

Nu håller vi tummarna att bebis väljer att stanna inne tills dess i alla fall. Jag önskar att han kunde berätta vilken datum han tänkt att anlända. Det hade varit mycket lättare att planera. En klasskamrat berättade hur hon födde i vecka 35. Jag blev jättechockad, för jag är ju bara tre veckor ifrån det... Jag hoppas verkligen att bebisen väljer att hålla sig inne tills dess att jag vilat ett par dagar i mitt kära hemland. Även om det känns tungt och jobbigt ibland är jag inte orolig över att gå över BF. Faktum är att jag sedan början varit väldigt inställd på att jag antagligen kommer att behöva gå över tiden. 

 

Har dock börjat tro att JUST EFTERSOM ATT jag är inställd på att det kommer dröja kommer det bli tvärtom. Det vore alldeles typiskt mig och min kropp. Har ni några idéer på när bebis kan tänkas titta ut? BF är 8 juli för tillfället. 

Jag känner mig som världens sämsta hustru. R har varit underbar de senaste dagarna, men jag har varit sur på honom. Det har jag rätt till men ingenting han kan "fixa" heller. Dvs, jag kan gå runt och vara arg hela dagen, men det hjälper inte situationen. Det bara slutar med att både jag och R är olyckliga. Hur som helst, förutom att jag har varit arg på R så har jag de senaste dagarna inte haft ork till att göra några hushållssysslor. Jag gör endast det nödvändigaste. Diskar. Plockar undan. Lagar mat. Allt detta, slarvigt. Bara för att få det gjort. Hade jag bott ensam hade det verkligen inte spelat någon roll. 

 

Igår efter skolan låg jag bara i sängen och pluggade hela dagen. Och när jag var klar och egentligen borde ha lagat kvällsmat till mannen som jobbat i 12 timmar, då låg jag och kollade på Desperate Housewives. Jag tror att R åt lite blomkålsgratäng och apelsiner strax innan midnatt. Och i morse kunde jag inte ens kliva upp ur sängen i tid för att äta frukost tillsammans. Jag klev upp fem minuter efter att han gått...

 

Det gör så ont i hjärtat. Jag känner mig värdelös. Jag klagar på hur stökigt det är i köket och hur han får lägga in tvätten i maskinen för det gör jävligt ont när jag böjer mig ner. Hur han får plocka upp sina strumpor för jag kan inte göra det längre. Och R, han är så tyst... Han städar i köket, han sätter på tvättmaskinen, han plockar upp sina strumpor. Och sedan kryper han ner i sängen, alldeles, alldeles utmattad. Bredvid sin arga, lata fru. Jag vet inte var han finner styrkan till att lyfta sina händer för att massera min rygg. 

 

Jag förstår inte hur han kan kyssa mig innan han drar till jobbet. Men idag... Idag mår jag bättre. Idag ska jag laga jättegod mat. Jag ska sminka mig. Jag ska krama R. Jag ska ge honom den styrka han behöver att ta sig igenom dagen. Men jag tror att jag kanske gör detta mer för att stilla min ångest. Jag klarar inte av att känna att R förtjänar sååå mycket bättre än vad han får...