Det börjar bli riktigt trångt i min mage. Har börjat känna bebisen på jättekonstiga ställen. Och ni ska bara se min mage just nu. Hôger sida är typ helt platt medans den vänstra sidan buktar ut som fan. Bebis har precis vaknat till. Han somnar alltid när jag duschar. Det är så otroligt lugnt i magen efter att jag duschat. Skönt med lite paus. Vanligtvis bökar han omkring så att det gör ont. Innan min dusch försökte ha nämligen sparka bort en av mina revben. Det är inte bebisen fel. Det är JAG som har en kort överkropp. 

 

På tal om duschen... jag kanske ska nämna att jag nästan trillade baklänges i duschen. Det är sällan jag tar långa, varma duschar ensam. R och jag brukar faktiskt duscha tillsammans för det mesta. Vi sparar vatten. Hehe. Nä, men nu var han inte hemma. Så jag tände lite ljus. Satte på avslappnande musik. Klev in i duschen och vred sakta men sakert vattnet till kokande hett. Det immar i glasdörren och jag kan inte se ut. Jag blundar. Schampoonerar håret. Njuter. Vattnet rinner genom håret och jag ger ifrån mig njutningsljud. Aåååh, jag borde göra detta oftare. Öppnar ögonen. Och jag ser en skepnad stå bredbent i dörröppningen. Här hoppar jag till och flyger bakåt. Första instinkten är att gömma tuttarna...? Sedan inser jag att det är R. 

 

-;- 

 

Jag släpper tuttarna. Försöker återta balansen. Blir fasansfullt arg, för inte kan jag slå till den jäveln frrån där jag står. Han ligger just nu på golvet och asflabbar. Tur ändå att det gick "bra" och jag inte gjorde mig illa. Kunde ju slutat riktigt dåligt. 

 

 

Aåååh, vad glad jag blev att jag slapp kommentarer som "Men du har ju velat detta sedan typ hundra år, och nu ska du klaga för att du tycker det är jobbigt?! Tänk på folk som inte kan bli gravida!" 

 

Jag tror det var nyttigt för mig att klaga. Jag har bara tagit med det jobbigaste. Vi ska inte ens gå in på det här med kissnödigheten! 

 

Jag sov som en ÄNGEL i natt. Visserligen bara i 5 timmar, men somnade ändå så fort jag la mig. Så otroligt skönt. Dagen blev ändå inte riktigt så bra som den kunnat bli. Läraren skippade pausen för att sluta lite tidigare. Men jag hade verkligen velat sträcka på mig. Revbenen grävde in i magen och hur mycket jag än satt rak i ryggen slutade det inte göra ont. Så jag fick sitta 2 1/2 timme för anatomi-lektionen. Hoppas att det är bättre med mina revben i morgon. För just nu gör det så jäääkla ont. 

 

Nä, nu har jag lite plugg kvar inför i morgon. Bäst att sätta igång. Puss på er! 

 

Jag har haft fullt upp och därmed inte hunnit blogga. Förlåt. Jag är sämst. 

 

1. Ett riktigt klagoinlägg på alla graviditetskrämpor.

2. Ett inlägg med magbilder inklusive mina fina bristningar.

 

Sitter och läser igenom era kommentarer. Det är så intressant att se hur olika det kan vara för alla. Och att det mesta är normalt trots att det skiljer så. Jag kan verkligen förstå varför det läggs vikt på vikten (ordvits!) under graviditeten. Pratade med en tjej som var gravid... nu minns jag inte vem... som vägrade ställa sig på vågen när hon var hos BM. Det tycker jag är lite överdrivet. Går man upp för mycket tycker jag att det är värt att kolla så att man inte har grav-diabetes. Går man inte upp alls ÄR det inte ett bra tecken. Och om man någonsin vill vara "på den säkra sidan" så är det väl när man är gravid? Jag tycker i alla fall att ni har sunda värderingar och jag håller med er allihopa! Klart att det egentligen inte spelar någon roll. De mesta kilona rinner ju av en efteråt. 

 

Jag måste ändå säga att det känns "skönt" om jag inte måste gå ner alltför mycket. Eller, man kan ju inte säga det än. Jag kanske går upp tre kilo per vecka fram till förlossningen nu. Rs bror gifter ju sig i början av september. Jag vet att jag inte kommer se ut som innan graviditeten. Men jag vill ändå se ut som mig själv på de förevigade bilderna. Och när vi träffar hela tjocka släkten i Kanada. OM jag åker dit alltså. Kläderna jag har måste dessutom PASSA eftersom jag inte kommer köpa någon ny klänning. Det var lite det jag satt och tänkte på för några dagar sedan. Men mer än så har jag ju verkligen inte hunnit fundera på. Och jag tror att det hjälper att inte ha en våg hemma! :)

 

Jag hade ett samtal med mamma som tyckte att +7 kg lät alldeles, alldeles för lite. "Sluta oroa dig för hur du ska gå NER alltihop! ÄT ORDENTLIGT!" fick jag höra. Men grejen är att jag absolut inte oroar mig! Och jag äter som en häst. Eller som en hungrande gravid kvinna. Hon kanske tycker det är för lite för att hon själv gick upp massor...? Jag tycker faktiskt att det var lite jobbigt att höra att det "inte var normalt" från henne. Jag försäkrade henne om att det VISST var det. Och att bebisen väger precis så mycket som han borde, och att jag har jättebra fostervattenmängd. 

Jag måste erkänna att jag egentligen har undvikit att gå in på bloggen då jag ännu inte har hunnit ta någon magbild. Känner en sådan ångest, för jag skjuter alltid upp på det. Fotar ju oftast från mobilen och batteriet har varit slut sedan igår kväll. Det var tänkt att nästa inlägg skulle bli en magbild. Men nu blir det inte så. Nästa då kanske! Magen har växt ordentligt. Även om jag inte skulle märka det själv har ju folk ganska lätt för att anmärka det. :) Men hittills har jag inte fått några obehagliga klappar på magen. Förutom från svärmor som alltid klappar magen när vi ses. Men det är inte obehagligt, ganska tvärtom. 

 

De senaste dagarna har jag mått ganska dåligt. Jag har sovit så jäkla illa, och har haft helt sjukt ont i revbenen igen. Sedan hamnar vissa kroppsdelar ur led titt som tätt. Det har alltid varit så för mig. Tumme som "fastnar", leder som krånglar. Det har börjat bli så mer och mer. Höfterna känns lösa. 

 

Kramper i benen har jag också upplevt redan innan graviditeten. Så nu när det "kommit tillbaka" vet jag precis hur jag ska göra för att få de att släppa. Det är bara liiiite obehagligt, men inga problem alls. 

 

Efter att "smakat på" bebisnamnet i lite mer i en vecka ska vi snart offentliggöra det för familjen. Det är spännande! Knappt så att jag kan hålla tyst om det. R tvingade mig att vänta till att det gått ett par dagar. Han tyckte väl att det var bra om jag i sista sekund ändrade mig. Men vi har kallat bebisen för hans namn ett tag nu. Och jag älskar det. Och det har blivit hans namn nu liksom. 

 

Oj, vad det blir ett långt inlägg. En sista sak som vi bestämt oss för nu är att vi ska föda i Sverige. Men jag skriver prov 16 juni. Jag är då i vecka 36+3 dagar. Vilket jag känner är alldeles för sent för att ta ett flyg, även fast läkaren säger att det är okej. Men vi får helt enkelt se. Mår jag för dåligt så åker jag självklart INTE till Sverige. Då får det bli en födsel i Belgien och det blir säkert jättebra det med. Oj.. det är verkligen inte långt kvar alltså. Den här ungen ska snart ut...

Jag visste att det var någonting jag glömde i förra inlägget. Det var alldeles för mycket att komma ihåg. Gyn bad mig ställa mig på vågen och jag fasade för vad det skulle visa. I och med all fokus på min kost visste jag att jag måste hålla koll på vikten. Och det känns ju som att jag gått upp MASSOR. Men jag har ingen våg här hemma heller så det âr svårt att veta hur mycket jag gått upp exakt. I alla möten med dietister/läkare har jag sagt att jag gått upp 8-10 kg, för att det kändes lagom. Därför blev jag väldigt förvånad när läkaren meddelade mig att jag gått upp 7 kg från start.  

Jag har gått in i en ny vecka! Idag hade jag också tid hos gynekologen. Jag älskar min nya gynekolog, men helt ärligt så blir jag helt galen på systemet här. Kl 11 hade jag tid. När kom vi in? Kvart över 12. Så jag har varit på ett ganska dåligt humör. Speciellt när folk i receptionen också är otrevliga. 

 

Jag fick ställa en massa frågor. Bland annat om hur länge till jag fick flyga. Hon sa att hon kan skriva ett attest till mig, men att det är skillnad från flygbolag till flygbolag. Hon pressade mig verkligen inte till att föda i Belgien som att det är det "bästa alternativet", som alla andra har gjort. 

 

Jag ställde även frågor om hur många personer som kunde vara med i förlossningssalen, även om jag bara vill ha R där. Och det är bara en person som får vara med. Jag förklarade även för gyn att R inte var så pepp på att vara med i fôrlossningssalen. Hon sa att det inte alls är lika läskigt som det verkar vara. Jag tror att han kommer bita ihop. Vill ju gärna ha ett bra stöd i rummet, men det kommer finnas andra människor där. Och jag tror att om han bara finns där för att hålla min hand kommer jag nog klara det.  

 

På ultraljudet fick vi se en frisk bebis som du väger precis så mycket som han borde, 1,8 kg. Sen såg vi pillisnoppen igen. R reagerade på hur "stor" han var. Och ja, den var ju mycket tydligare än den tidigare har varit. Tyvärr ligger pojken i säteställning. Fick veta att om han inte vänder på sig blir det med säkerhet kejsarsnitt. För här tar man inte den risken att föda naturligt när ungen ligger så. Är det så i Sverige också? Min gynekolog var heller inte för att man skulle göra ett vändningsförsök för att det oftast misslyckas. Det enda jag kan göra är att ställa mig på alla fyra och hoppas att han ska flytta sig själv. Han har fyra veckor på sig. 

 

Just det... gyn vill heller inte förstföderskor ska föda i bad. Det blir svårare för de att justera OM det skulle vara så axlarna fastnar eller så. Det var en liten besvikelse, men jag kan i alla fall ligga i badet fram till att jag ska föda. 

 

Just det! En annan grej! Vi fick se lilla bebis i 3D! Tyvärr var navelsträngen i vägen. Men ååååh, vad han var fin. Egentligen såg det bara ut som en bebis. Kunde inte se vem bebis var lik. Det var stora tjocka läppar vi fick se. Och en massa hår! Gud vad jag längtar till honom! 

 

 

Jag försöker att förbereda R lite smått och gott inför förlossningen. Jag skulle känna mig tusen gånger lugnare om jag visste att han var förberedd. När han ställer någon fråga om förlossningen eller något gravid-relaterat brukar jag ta min tid och försöka förklara så djupgående som möjligt. Samtidigt vill jag inte avskräcka honom med alldeles för mycket information. Det gäller att bygga upp äckelheten i barnafödandet så sakta att man inte inser hur äckligt det egentligen blir på slutet. 

Så jag visade R den här bilden här nedan när han frågade exakt vad det var som skulle töjas 10 cm. Jag tyckte det var en bra och "ren" bild. Inget blod. Inget onödigt äckelpäckel. Men vad säger R efter min förklaring...? "Okej, ta bort bilden nu, jag mår illa."

Hej allihopa! 

 

Jag har haft noll blogginspiration. Vet liksom inte vad jag ska skriva om längre. Det fanns en tid då jag längtade till tangentbordet så att jag kunde få skriva ner allt som flöt runt i min hjärna. Jag har inte känt detta på ett tag nu. Tid har jag ju till att blogga, det är inte det som är problemet. Det känns som att jag går runt i en dimma... väntandes. Livet ska snart börja. Jag längtar till att kliva ur dimman. Jag längtar till att få träffa den här personen i min mage. Jag längtar så jäkla mycket! 

 

Det finns en massa smågrejer som jag längtar till också. Som man kanske inte får säga högt. Men jag längtar till att spela volleyboll. Till att dra ut på en joggingrunda. Till att känna mig... smidig igen. Faktum är att magen är i vägen många gånger om dagen. Jag går in i möbler. Har svårt att torka mig på toa. Jag går in i stolryggar. Hittills har jag sagt att det är de nya stolarna det är fel på men måste nog erkänna att det kanske är magen som står ut. Jag känner mig riktigt, riktigt gravid. Och vet att det ännu är 63 dagar kvar till BF. Hur är det möjligt att vara mer gravid än vad jag känner mig som just nu?! 

 

 

Blir ni lika chockade som jag när jag skriver att det är sextiotre dagar kvar? 

Jag brukar alltid bli väckt av lillen på morgonen och påminnas om vilken fantastisk situation jag befinner mig i just nu. Men idag hände inte detta. Så när jag drog bort täcket för att kliva upp såg jag min gigantiska mage. "Just det! Jag är ju gravid!" Det var en olustig känsla att inte komma ihåg att man går och bär på ett litet barn i magen. För den korta sekunden av ovisshet undrade jag varför magen inte var platt. Jag börjar ju närma mig slutet så det är ju konstigt att jag ännu inte vant mig..

 

Går snart in i vecka 32. Det här går alldeles för snabbt. Jag hinner inte med! Jag längtar på ett sätt till att det ska vara över. Det är verkligen påfrestande för kroppen. Jag sover så otroligt dåligt. Och min rygg har börjat värka ordentligt. Nu kommer det bara bli värre och värre... längtar. Not. 

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det känns som att jag vandrar på moln emellanåt. Varje liten rörelse från magen (om man ska undanta tarmarna) sprider ett lyckorus genom kroppen. Ett riktigt lyckorus. Känslor av eufori. Det är så jäkla underbart. Jag ligger med magen mot Rs rygg. Jag ler inifrån själen när han känner det jag känner. När vi båda inser att bebisen redan ligger mellan oss. Så älskad, så skyddad. Det är helt otroligt vilka kanslor som väller fram när jag tänker på honom. Hur han snart ska komma och på ett sätt fullborda oss. No pressure, little baby.

Samtidigt känner jag också en stress. Över alla de saker som ännu inte är klara i renoveringen. R arbetar dag och natt och kan inte göra så mycket mer. Jag har varit lugn framtills nu. Nu smyger sig stresskänslorna på, och jag vill ogärna lagga ut de över stackars R. Det är fan inte lätt ska jag säga er. Nio veckor kvar. Kanske. Jag är inställd på att det kommer att ta längre tid. Vi längtar ju såklart till bebis, men ibland kan jag känna att ju längre i magen desto bättre...

 

 

Idag är ingen bra dag... Jag sov jattejättedåligt och sedan skulle jag till dietisten idag. Så jag fick kliva upp tidigare än jag borde ha gjort och hoppa in i duschen. Stod nog där lite längre än vad som egentligen behövdes. Jag kunde bara inte vakna till. Till slut släppte ändå huvudvärken och jag begav mig ut. 

 

Jag lärde mig tyvärr inte något nytt hos dietisten. Hon tyckte att jag åt bra sedan jag ändrat om i kosten. Bara att jag skulle undvika alltför mycket russin i müslin, vilket jag kan leva med. Jag kom hem och ville desperat sova men jag hade plugg att plöja mig igenom och en lunch att äta. Kl 16 lägger jag mig i sängen för att sova lite. Det ska bli så skönt tänkte jag. Så jag satte på lite härlig musik och var precis på väg att somna när svärisarna ringer och säger att de är på väg hit. 

 

Jag säger att det inte riktigt passar för jag mår dåligt. "Nä, men vi kommer bara en snabbis!" Så det var bara att kliva upp. Jag sover inte för då märker jag nog inte när det ringer på dörren. Så en timme senare så har fortfarande ingen kommit hit. Jag fortsätter plugga, men ringer sedan R och undrar vilken tid de skulle komma. Han kan inte komma i kontakt med dem. Nu ringer det på telefonen och jag får veta att de åkte hem istället. 

 

Fick plugga två timmar extra, så det är ju positivt... Men jag kanske ramlar lite av utmattning om jag försöker resa mig upp nu. Gah. De kommer kl 20 istället. Men då är R hemma och då ska jag fan sova ut ordentligt. Nu är jag hungrig igen, typiskt. Det blir till att laga något först. 

 

Hoppas att ni haft en bättre dag. Kram! 

 

 

VÄNTA, åååh! Jag går ju in i vecka 31 idag. Det ska firas... med sömn. Ville bara avsluta detta inlägg med något positivt! Yihuu! 

 

 

Jag: Bebisen har hicka. Det är lite irriterande. Men väldigt gulligt också. 

 

Bästis: Ja, jag kan tänka mig att det är precis som du skrev. 

 

Jag: Det är bara det att jag inte kan koncentrera mig (mm, jo, kanske borde stänga av chatten). 

 

Bästis: SKRÄM HONOM! 

 

 

 

 

Nu vet vi vad pojken ska heta! :D

Skont! 

Brukar sjunga "sov du lilla videung" till min lilla videung... Men det känns inte helt rätt nu. "Än så är det vinter..." finns med i den sången och nu känns det ju verkligen som att sommaren kommit. Någon som känner igen den låten? Jag fullkomligt älskar den, och jag brukar sjunga detta innan vi ska sova. 

Igårkväll var jag och maken ute på en mysig promenad genom stan. Jag unnade mig en liten glass från den favorita glassaffären. Vi firade att mina värden var bra! Haha. Skönt att slippa ångesten om man nu äter något sött. Annars ser det bra ut med kosten. Inget extra socker här inte. Hur som helst... Genom vår promenad tittade vi i skyltfönster. Vi såg minst fyra gravid-affärer. Det jag insåg var att alla skyltdockor såg så himla smala ut. Magarna var ju faktiskt inte alls så stora som de kan bli. 

Jag var hos läkaren idag och fick veta att ALLA mina provresultat såg jättebra ut. Läkaren förstod inte alls varför jag remitterades till henne överhuvudtaget. Det allra första testet var visserligen högt men skulle man utgå från det STORA sockerbelastnings-testet så har jag absolut ingen graviditetsdiabetes. Hon sa att gyn kanske var orolig för att jag tidigare haft missfall. Hon skrev i alla fall ut ett par nålar och en mätare så att jag kunde kolla min sockernivå hemma. 

Jag har varit helt sjukt jävla trött idag. Har pluggat hela dagen och kl 14 gav kroppen upp och jag begav mig mot sängen. Tre timmar och två zombie-drömmar senare vaknar jag upp. Tröttare än vad jag var innan jag somnade. Har haft ont i revbenen igen, och ryckningar i benen så jag har inte kunnat sova ordentligt på natten. Har inte ätit så bra idag heller. Inget socker egentligen, men inte så värst nyttigt. Och mellanmålen skippade jag totalt. Imorgon ska till sjukhuset för att se vad min höga sockernivå kan bero på. Har skrivit ner allt jag ätit de senaste dagarna, så att jag OCH läkaren kan få en översikt på kosten. 

 

Jag har läst om att det tydligen läggs väldigt mycket vikt på kosten under graviditeten just här i Belgien. Men det finns ingen nolltolerans av alkohol... "Man måste ju få leva också", sa min embryologilärare t ex. Intressant hur annorlunda det kan vara.

 

Just nu har bebisen hicka för tredje gången idag. Haha, töt! Hoppas du mår bra därinne! <3

Jag har under de senaste dagarna funderat mycket över hur jag vill ha min förlossning. Ska jag ha all möjlig smärtstillande eller ska jag bara köra på lustgas? Ska jag föda i vatten eller vill jag föda liggandes? Jag velar fram om tillbaka över vad som skulle kännas BRA för mig... Har läst på mycket om epiduralen och vill helst slippa den. Men samtidigt vet jag att om jag går in med inställningen att "blir det ohållbart tar jag bedövningen" då kommer jag självklart få epidural. Förlossningen kommer att göra ont. Och jag kommer att tycka att situationen ar ohållbar!