Oro...

Ursäkta frånvaron. Jag har sovit så lite de senaste nätterna. Ryckningarna i benen hade blivit värre. Så pass att det började sprida sig i andra delar av kroppen. Plötsligt ryckte även armarna till. En natt sparkade jag så kraftfullt med benet att jag kände hur det spände till i magen. Jag vet att det är osannolikt, men jag är rädd för att skada mitt barn. R visste någorlunda hur jag spenderade mina sömnlösa nätter. Men faktum är att han somnar i samma sekund som hans huvud når kudden. Jag har gärna velat väcka honom och berätta om frustrationen. Om hur jag är så vansinnigt trött, men vaknar till när det rycker. Jag har legat och gråtit av frustration. Men somnade såklart till slut. Ungefär vid den tiden då R stiger upp för jobbet. 
 
Vi bodde ett par dagar hos hans föräldrar. Jag var jättetrött runt kvällarna. Och benen ryckte på som vanligt även när vi såg på TV. Visst hade jag berättat även för dem att jag sov dåligt. Bett om råd och tips. Men man hade ryckt på axlarna  och jag valde att göra detsamma. Nu har jag levt med detta i ett par månader och successivt har det blivit värre. Jag insåg allvaret i min situation under dagarna hos svärisarna. Rs mamma såg hur jag låg vaken. Hon greppade till slut tag om mitt ryckande ben och insåg med vilken kraft det sprätte till. Jag förklarade, i mitt zombieliknande tillstånd, att det snart skulle gå över och jag skulle kunna sova. Klockan var då redan 02. Hon blev orolig. Natten innan hade jag sovit i tre timmar.
 
Just den oroligheten gjorde att R bokade tid hos en neurolog. Jag har motat bort tankar om tumörer. Parkinsons, epilepsi... Något som nu inte alls känns lika avlägset. 
 
Mina ben brukade i princip bara rycka om jag var trött. Dvs under resor eller när jag sovit alldeles fôr lite. Men nu är det i princip varenda natt. Ibland lyckas jag somna innan 02, dessa nätter är guldvärda! Somnar jag vaknar jag oftast inte. Men i och med att bebisen också dalar ner i bäckenet behöver jag kissa oftare under nätterna. Och efter varje kisspaus fortsätter kampen mot mina ben...
 
 
Jag vill att ni håller tummarna för att det inte ska vara någon tumör i alla fall. Jag vill ju finnas här för bebis en lång tid framöver. 

Kommentarer
Sara säger:

Urs, vad jobbigt du har det! :-/
Kan det inte vara så att livmodern klämmer på nån nerv? Vad har din bm sagt?
Hoppas det går bort snart så du får njuta resten av graviditeten!!

Svar: BM sa att det var neurologiskt (att jag skulle boka tid hos neurolog) och antagligen inget som hade att göra med graviditeten.
Snutten

2014-06-01 | 07:41:04
Bloggadress: http://enmagetill.blogg.se/
Anonym säger:

Jag ber och håller tummarna för att allt ska vara bra med dig. Jag förstår din oro men försök att inte älta! styrkekramar till dig <33333

2014-06-01 | 22:37:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback