Tack fôr alla fina stöttande ord! Det betyder så otroligt mycket...

 

Denna vecka har verkligen varit en emotionell bergochdal-bana. Jag har tippat över till panikslaget gråtande hur lätt som helst. Det har inte varit en lätt vecka för R heller. Han hade väl inte direkt lärt sig hantera mitt emotionella tillstånd. Men nu är allt mycket bättre igen. 

 

Hos läkaren fick vi veta att allt var bra med lilla bebisen. Han ligger med huvudet neråt. I morse bjöd han på värsta showen i magen. R blev så otroligt rädd men samtidigt fascinerad. Igår kväll reagerade jag själv på hur den ena foten flög över magen och hur huden sträcktes. Idag fick vi se det igen. Det var alldeles underbart. Jag längtar till att kunna drömma om förlossningen igen. Just nu är situationen så att jag har en massa plugg att plöja mig igenom. Har ingen tid till att tänka och fantisera. Efter den 12e kommer jag ha tid till detta igen. Längtar.

 

Just det, jag har börjat känna hur blygdbenet helt plötsligt känns väldigt ostabil. På ett sätt känns det bra att kroppen förbereder sig trots att jag mentalt hamnat efter. På ett sätt känns det alldeles för tidigt. Är det verkligen snart tid? 

 

Magbilder kommer snart! Kram på er!