I morgon vet jag säkert

Jag går tillbaka i arkivet och letar upp de där allra första dagarna i graviditeten. Jag jämför strecken med det nya strecket. Innan hade jag trott att det skulle vara katastrof att bli gravid just nu. Det är fortfarande inte den perfekta tidpunkten att bli gravid på. Jag är dock imponerad av mig själv och min förmåga att kunna anpassa mig till tanken på ett andra barn. Jag gick och köpte två test till idag. Imorgon ska jag testa med färsk morgonurin. Det kommer nog att bli negativt. Faktum är att jag tror att det är ett spökstreck. Det är gråare än mina tidigare plus. Och det kom inte upp inom fem minuter heller. Och man kan inte läsa av ett testa 9 timmar senare och tro att resultatet är giltigt. 
 
Hur som helst, i morgon vet jag säkert. Är jag gravid ska jag boka tid hos läkare för att ta ut skitstaven.
 
 

Vänta nu.

Alltså det här är väl negativt? Men jag ser ett streck. Förra bilden var precis fem minuter efter att jag doppat. Men när jag vaknade på morgonen såg jag det här strecket väldigt tydligt. Ska inte oroa mig för mycket. Köper ett nytt test idag och slå testa med morgonurin imorgon .


Negativt

Jag tog precis ett graviditetstest. Mensen är sen och opunktlig men det är den ju när man har en p-stav. Ett av de säkraste preventivmedlen förövrigt. I flera dagar har jag haft ont i brösten. Det känns som lätt mjölkstockning. I början skyllde jag på att jag hade träningsvärk i bröstmusklerna men när det inte avtog efter ett par dagar började jag undra. Samtidigt var jag väldigt kissnödig, och det är konstigt för att jag är världssämst på att dricka vatten.

Hur som helst, trots att jag var övertygad om att jag inte var gravid kunde jag inte låta bli att slippa undra. Så jag kissade nyss. Det blev såklart negativt. Trots att jag inte vill ha barn än blir jag fortfarande besviken. Jag är glad att det blev negativt, alltså när jag tänker rationellt. Men att se bara ett streck är sammankopplat med besvikelse än idag.

Ett väldigt negativt test här nedan.


Potträning

I början av juli startade vi potträning med Abir. Första dagen hände två olyckor, andra dagen inga och tredje dagen talade han om alldeles själv när han behövde kissa. Och så var vi klara med det. Det var lätt dels för att Abir sedn innan vet vad man gör på pottan. Ända sedan han var sex, sju månader brukade vi sätta honom på pottan på morgonen eftersom han bajsade på fasta tider (fast inte fast bajs på fasta tider, hahahahahajya, mina ordskämt). Och då fattade han att det är där man bajsar och kissar.


Så egentligen behövde vi bara träna honom på att berätta i tid när han var nödig. Så himla duktig kille.


Gravid

Nej, det är inte jag som är gravid. Jag nämnde för ett tag sedan att en kompis till mig har försökt skaffa barn. Hon har redan två sedan tidigare. Och det här var första gången som hon planerat och kämpat för att bli gravid. Hon har räknat dagar och analyserar symtom. Jag har varit vännen hon kommit till för råd.

Nyss fick jag denna bild skickad till mig. Jag började skrika så högt åt lyckan. Jag är så otroligt glad för hennes skull. Minns hur mycket det där plusset/strecket betydde. Jag vill inte blir gravid eller ha barn just nu. Men jag kan sakna att testa. Jag kan sakna att analysera och reflektera kring en eventuell graviditet. Jag ska försöka övertala henne till att ta ett till test så man kan se strecket bli starkare. Hon är mer av en "men nu är jag gravid, så nu behöver jag inte testa mer"-kinda gal. Vilket är väldigt sunt! Hmm, å andra sidan ska jag nog faktiskt låta bli att övertala. Alla är inte lika kokobäng som jag var under början av graviditeten(/graviditeterna).
Alla som minns räcker upp en hand!


Kurragömma

Abir när han leker kurragömma med pappa. Logiken är oslagbar.


Svenskorna

Strax innan kl 16 begav jag mig ut med Abir i barnvagnen. Det var lite kallt och mulet. Abir var på dåligt humör för jag hade fått väcka honom från sin sena tupplur. Jag hade ju stämt träff med svenskorna, och jag hatar att vara sen. Det är bland det värsta jag vet. Det är ett så dåligt första intryck. Vi hade bestämt oss för att ses utanför kyrkan. Jag var där först, men jag behövde inte vänta länge. Såg de promenera mot oss. De var jättetrevliga och hälsade snällt på Abir som var oförskämd och oartig tillbaka. 
 
Det kändes så konstigt att prata svenska med dem. Det var ovant, men trots det var det väldigt enkelt att konversera. Lättsamt... Oforcerat. Det är så skönt när det händer. Vi promenerade inte länge innan Abir ville ut ur vagnen och plocka blommor. Han ville.. plocka effin blommor. Han gnällde och tjatade. Han grät och vägrade lyssna. Han ville inte heller promenera bredvid vagnen som han gör så duktigt annars. Nä. Min fina pojke var som bortblåst. I hans plats fanns den här andra pojken som jag desperat försökte försvara. "Nej, han är nog lite trött", "oj, vad konstigt. Han brukar inte bete sig såhär" och "Han är ju fakiskt sjuk också". 
 
När vi kom till lekplatsen blev han lugn. Tjejerna var otroligt fina. Vi skrattade och hade roligt. Vi har väldigt lik humor. De är från norrland. Och alla vet hur härliga norrlänningar är! Hoppas bara de tyckte att jag var helt sjukt amazing också. Och att de ignorerade Abirs tappra försök att SABBA MITT LIV (i alla fall den sociala biten). 

Stämt träff med en helt okänd person

Mm, så jag lyckades inte riktigt komma i säng innan kl 22. Abbelutt vaknade upp och vägrade somna om. Har precis gjort rent i köket och nu ska jag hoppa in i duschen. Men jag glömde skriva om någonting här på bloggen. Efter det där inlägget om min Sverige-saknad skrev jag till en tjej på facebook som bor här i staden och som är från Sverige. Jag frågade om hon hade lust att träffas någon dag. 
 
En vecka senare hade jag fortfarande inte fått något svar på mitt meddelande. Och jag började ge upp hoppet om en fikakompis. Igår fick jag svar från henne. Hon är två år äldre än mig. Hon har en liten dotter också (yes, då ska jag se till att vi blir lattemammor!). Det verkar klicka mellan oss på chatten i alla fall, men jag tycker det är så obehagligt att mötas upp (även om jag väldigt gärna vill det). Vi har stämt träff redan imorgon och hon kommer med en polare. Jag tycker det blir ännu jobbigare. Det blir väl mycket svårare att komma in... typ emellan dem? Usch. Ska sluta tänka på det. Vad är det värsta som kan hända? Att vi aldrig mer ses igen? Ja. Och är det så farligt? Nä. 
 
Så. Jag är så himla bra på att lugna ner mig själv. Håller er uppdaterade! 

Shopping

Jag bestämde mig för att shoppa idag. Abir hade sin sista dag på förskolan, så jag passade på under förmiddagen. Tyckte att jag verkligen förtjänade en ordentlig shoppingrunda med tanke på all plugg jag fått stå ut med. Men nu tycker jag att jag kanske överdrev en smula. Jag vet ju inte ens om jag blivit godkänd. Behåller kvittot för säkerhetsskull. Det blir mitt straff att lämna tillbaka allt om jag failar. Allt förutom det nya contour-kittet kanske...
 
 

P-stav

Jag har skrivit det ett par gånger tidigare... jag längtar till en till bebis ibland. Men nu har jag i alla fall en p-stav. Den fungerar bra. Förutom att jag ibland får oväntade blödningar. Det är ganska jobbigt. Den är effektiv, inte bara för att den ser till att en graviditet uteblir, men också för att det är så svårt att liksom spontan-ändra sig. Jag har svårt för det där. Att hålla mig till ett val. Jag anpassar mig lätt till situationer och känslor. Men det där steget man måste ta, för att ta sig till läkare och säga "nu vill jag ta ut staven", det är mycket svårare.. tack gode Gud, liksom. Annars skulle jag säkert redan vara gravid. 
 
 

Smink

 
 
Jagär så nöjd med min sminkning idag. 
 
Det kanske är för att jag inte sminkat mig på typ två veckor pga den galna tenta-perioden, men jag kände verkligen att jag lyckades med min sminkning idag. Känns sjukt ovant. Ska shoppa loss i Mac-butiken om jag får godkänt på alla tentor! 

Dör söthetsdöden.

Jag har mensvärk och då hände detta.
Jag: Ajjjjjjj, vad ont jag fick i magen nu. :( 
Abir: *lyfter på min tröja och pussar på magen*
 
 
Alltså på riktigt. HUR SÖT?!

Sista tentan skriven

Jag är så obeskrivligt trött. Alltså verkligen helt sjukt jävla bajstrött. Skrev provet. Det gick sämre än väntat. Ibland känns det som att det gick skitdåligt. Ibland känns det som att det gick helt ok. Om en vecka får jag reda på resultatet. 
 
Abir är hos farfar och farmor. Jag har varit hemma sedan tolv. Klockan är tre nu. Jag har slösurfat, slökäkat, slöstädat och somnat i soffan i en halvtimme. Snart ska jag hämta upp honom. Måste bara dricka lite mer kaffe. Det känns inte tillfredsställande med denna paus. Den känns inte fullkomlig. Jag vill städa mer också. Det var regn/hagelstorm i Belgien i natt. Det har droppat in lite vatten på olika ställen. Det är också leksaker lite överallt, och kläder som behöver tvättas ligger i små högar. Kläder som är tvättade ligger på stolar och diverse möbler. De behöver vikas in och sorteras. 
 
Men jag vill bara lägga mig ner och gråta och sova. Nä, nu måste jag ta tag i mig själv. 
 

-

Jag saknar kommentarerna. Jag saknar gemenskapen som fanns här inne förut. Mitt eget fel, det vet jag.

Kom igen nuråå, Sverige!

 
Vårt fönster just nu. 

Sverige ♥

 
På fredag skriver jag det sista provet. Sedan är jag friiii! Längtar så mycket. 
 
Idag spelar Sverige mot Belgien. Igår sprang jag omkring i stan och letade efter en sverige-flagga (ni vet, istället för att plugga till tentan), men jag hittade ingen. Köpte en belgisk flagga dock. Hela Belgien är överpyntat i rött, gult och svart. Har aldrig sett nationalismen på det här sättet. Det är rätt mysigt. Men ja, jag ville så gärna representera Sverige. Så jag traskade omkring i stan i flera timmar och letade till höger och vänster. Det var när jag promenerade ner mot Filippa K som jag såg den svenska flaggan fladdra utanför ett fönster. Precis bredvid vid det andra fönstret fladdrade den belgiska flaggan. Jag blev så otroligt glad. Där och då gjorde jag något... tja.. väldigt osvenskt. Jag knackade på. 
 
Jag knackade på. Övertalade mig själv att det var för att jag skulle fråga var de fått tag på flaggan. Men i ärlighetens namn... jag saknar svenskar. Jag saknar att prata svenska. Jag saknar att FIKA! Jag saknar att trashtalka belgien om konstigheterna här. Jag vet att det säkert att svårt att relatera till min situation. Ibland känner jag mig så ensam. Jag är rädd att Abir aldrig kommer att kunna bra svenska. Att han aldrig kommer att kunna kommunicera med min familj på det bästa sättet. Så jag knackade på. 
 
Ingen öppnade dörren. Jag tittade in genom fönstret. Där hängde en trekronor-krona. Alltså en såndär krona (huvudbonad) i blått och gult. Vet inte hur jag ska beskriva den. Sanningen är att jag inte vågade titta in sådär länge, som man gör när man inte är svensk. Men för att komma tillbaka till min poäng (gud, vad jag inte håller mig till poängen idag), så såg den där kronan såg ut som en hjälm. Som en vikingahjälm. Så fin.  
 
Jag kan inte räkna ut hur många gånger jag traskat på den där gatan. Hur många gånger jag passerat den dörren påväg in till stan, oftast för att plugga inne på biblioteket. Den gatan är min favorit för den är så mycket lugnare än den stora vägen in mot stan. Det finns ett café på samma gata. Där har jag suttit och druckit is-te. Jag kanske gått förbi den där svenskan/svensken. Jag kanske haft ögonkontakt med den personen (fast antagligen inte, man är ju stockholmare för sjutton. En stockholmare som säger "för sjutton" tydligen). 
 
Så jag kan inte låta bli att undra vem det är som bor där (fast nu vet jag, för att jag vet hur man googlar, haha - stalkervarning). Men tänk... fem år i den här staden. Undra om det finns någon här. Någon som jag trashtalka med om Belgien. Någon jag kan sitta med för att se på fotboll. Någon som hejar på Sverige. Precis som jag.
 

Acka

Abir har ropat på mig med mitt förnamn hela dagen idag. Vet inte vad jag ska säga. Ska man rätta honom? Vad är rätt, det är ju mitt namn? Det började med att R kallade på mig, och sen dess har det fastnat i hjärnan på Abir. 
 
Det låter förresten jättegulligt. "Ackaaa".

5 JUNI

Tjena! Hoppas att allt är bra med er! Gud, vad jag saknar att skriva. Jag saknar att skriva ner allt som händer. Jag borde egentligen fortsatt skriva efter att Abir föddes, för det är så otroligt mycket man glömmer bort helt och hållet. Jag älskar att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa.
 
Fast det kommer bli svårt att klämma in även detta i ett redan fullspäckat schema. Men man kan ju alltid försöka. Hur är det med lilla Abir då? Han är helt underbar. Vi är så kära i honom. Idag hade han på sig en vit t-shirt och röda shorts. Han såg så otroligt stor ut. Som ett barn. Ingen lite bebisplutt längre. Han lär sig så många ord hela tiden. Förstår allt vi säger (så vi måste alltid vara försikta med det vi säger framför honom). Abir är fortfarande ganska liten jämfört med andra barn i hans ålder. Men sedan en tid tillbaka har jag struntat i att tvinga honom till att äta. Det är för energikrävande. Han äter mer än de flesta barn men förblir liten. Det har att göra med hans gener bara, tror jag. 
 
Jag blir såååå sugen på att göra en till. Såååå sugen.. Hur länge väntade ni innan nummer två kom (inte bajs som nummer två)? Egentligen hade jag ju faktiskt tänkt vänta med att försöka till vår 2019 (då är jag helt färdig med utbildningen och har säkert jobb också), men helt ärligt tror jag inte att jag kommer orka vänta så länge. Fast det är ju bara tre år egentligen... 

Hej, igen

Oj, hjälp. Hej. 
 
Det var inte meningen att det skulle bli en sådan lång paus. Jag har haft annat för mig. Koncentrerat mig på den galna ett och etthalvtåringen som varit konstant aktiv. Livet är ganska härligt just nu. Allt flyter på. Jag är lycklig. Ibland kan jag få barnlängtan igen. Känna att det är dags för en ny graviditet. De senaste veckorna har dessa känslor kommit med mindre intervaller. Men jag intalar mig själv att vänta ett tag till. Jag är inte riktigt redo. Det passar inte in i "planerna" just nu. Och barngalna "R" har inte heller påpekat (eller ens nämnt) någon barnlängtan. 
 
En kompis till mig trodde att hon var gravid denna månad. Hon gick runt och undrade... hade dessutom prickat in ägglossningen perfekt. Mensen var också sen med flera dagar. Tyvärr visade alla test negativt. Idag fick hon sin mens. Jag slogs av flera flashbacks under denna vecka pga hennes situation. Kände igen mig. Var tvungen att läsa igenom ett par inlägg från den fruktansvärda, men samtidigt otroligt underbara tiden. 
 
Jag älskar graviditetstest. ÄL, symtom, känningar, streck... ja, allt det där. Kan sakna det ibland. Men NEJ! Inte än. Tålamod. Vänta. Inte än...

Abir ett ar.

Igar fyllde Abir 1 ar. Det har gatt sa snabbt. Kan knappt tro det. En sadan otrolig utveckling... Jag gjorde en liten film om det gangna aret. Hans första bad, skratt, steg och harklippning. Det blev en underbar film. Manga skratt, manga tarar... 
 
Undrar hur nästa ars film lär bli. Kram pa er! 

Tidigare inlägg Nyare inlägg