Svenskorna
Strax innan kl 16 begav jag mig ut med Abir i barnvagnen. Det var lite kallt och mulet. Abir var på dåligt humör för jag hade fått väcka honom från sin sena tupplur. Jag hade ju stämt träff med svenskorna, och jag hatar att vara sen. Det är bland det värsta jag vet. Det är ett så dåligt första intryck. Vi hade bestämt oss för att ses utanför kyrkan. Jag var där först, men jag behövde inte vänta länge. Såg de promenera mot oss. De var jättetrevliga och hälsade snällt på Abir som var oförskämd och oartig tillbaka.
Det kändes så konstigt att prata svenska med dem. Det var ovant, men trots det var det väldigt enkelt att konversera. Lättsamt... Oforcerat. Det är så skönt när det händer. Vi promenerade inte länge innan Abir ville ut ur vagnen och plocka blommor. Han ville.. plocka effin blommor. Han gnällde och tjatade. Han grät och vägrade lyssna. Han ville inte heller promenera bredvid vagnen som han gör så duktigt annars. Nä. Min fina pojke var som bortblåst. I hans plats fanns den här andra pojken som jag desperat försökte försvara. "Nej, han är nog lite trött", "oj, vad konstigt. Han brukar inte bete sig såhär" och "Han är ju fakiskt sjuk också".
När vi kom till lekplatsen blev han lugn. Tjejerna var otroligt fina. Vi skrattade och hade roligt. Vi har väldigt lik humor. De är från norrland. Och alla vet hur härliga norrlänningar är! Hoppas bara de tyckte att jag var helt sjukt amazing också. Och att de ignorerade Abirs tappra försök att SABBA MITT LIV (i alla fall den sociala biten).
Kommentarer
Lin säger:
Modigt av dig att stämma möte med folk du aldrig träffat! Jag tycker alltid att första träffen är jobbig... Man ska vara sig själv men ändå visa sin bästa sida, samtidigt som man ska bestämma sig för vad man tycker om den andra personen...
Förstår att du kan sakna det där svenska! Hoppas ni trivdes ihop och vill träffas igen! 😊
Trackback