Jag har startat podd. Två faktiskt. En med min allra bästa kompis Petra. Våra samtal tar alltid så intressanta vändningar så jag ser fram emot att kunna prata och spara våra samtal. Detta gör vi ju inte för att bli kända eller så. Det är mest som en kul hobby.
Den andra podden startar jag med en nyfunnen barnmorskekompis. Hon är väldigt utåtriktad och intressant. Vi älskar allt som har att göra med graviditet och förlossning. Idén föddes när jag letade efter poddar på nederländska och jag fann inte en enda. Tyckte att det var märkligt eftersom jag känner till minst ett tiotal poddar som inriktat sig på dessa ämnen i Sverige. Men i Belgien är det alltså inte alls populärt med poddar. Jag har ju skrivit om det tidigare, hur Belgien är två år segare med allt. Så vi kände, varför inte starta en egen? Första avsnittet spelas in imorgon! Ska bli så kul!!!
Tog en titt bland alla de försöka-bli-gravid-bloggarna som jag för tre år sedan knarkade. Vilken otrolig glädje jag känner när jag inser att de allra flesta fick sina barn till slut. Somliga har hunnit med två till och med! Underbart. Hopp för de som kämpar just nu. Det är verkligen inte lätt. Jag känner inte samma oro nu som jag kände innan jag fick barn.
Sekundär ofrivillig barnlöshet känner jag ju till. Men det finns inte i min värld att jag skulle ha svårt att bli gravid om jag nu bestämde mig för att skaffa ännu ett barn. Detta är en enorm skillnad från första gången. Kan inte ens berätta om hur ofta jag tänkte att jag var infertil. Ibland var jag övertygad om att jag aldrig skulle få uppleva en graviditet eller få barn. Men det gick ju till slut.
När jag för första gången hörde talas om sekundär barnlöshet tyckte jag det var ett skämt. Du har ju redan ett barn! Du har redan upplevt en graviditet och en förlossning. Sitt inte och gråt när du redan har något som andra människor kämpar för.
Nu på senare dar, när jag blivit lite äldre (host, snart tjugofem), förstår jag hur stor sorg det kan vara. Hur man mycket väl kan gråta sig till sömns för saknaden av ett andra barn. Men jag håller nog fast vid att det fortfarande inte är lika stor sorg som att aldrig bli gravid...
Jag blir så jävla irriterad. Här har man förberett en underbar middag, tänt en massa ljus och städat rent. Dessutom luktar jag gott. Och då är R sen. Riktigt sen. 1h15 har jag suttit med middagen framför näsan på mig. Han kan inte ens ringa och förvarna. Gaahh.
Kämpar på genom en massiv hög studiematerial. Stora drömmar håller på att förverkligas. Hoppas att jag lyckas nu. Då kan jag kalla mig för barnmorska där på början av sommaren -19. Känns så långt dit. Ibland tappar jag motivationen. Men detta är det jag vill just nu med hela mitt hjärta. Längtar och kämpar vidare.
För ett par veckor sedan lärde jag mig hur man känner p
å en gravidmage för att få någon uppfattning om hur barnet i magen ligger. Detta görs för det mesta efter vecka 25. Jag hade tränat jättemycket på dockorna i skolan. Fick rätt varenda gång! Jag har dessutom haft turen att ha flera vänner runt omkring mig som är gravida just nu. Fick möjligheten att känna på just en sådan vän. Har skrivit om henne HÄR tidigare. Hon blev ju gravid i början av augusti och närmar sig vecka 35 nu.
Jag försökte känna. Jag vet att det blir allt svårare ju senare i graviditeten man kommer. Jag fick uppfattningen av att bebisen var precis ÖVERALLT. Det var mycket, mycket svårare att känna på en riktig gravidmage. Jag var också rädd för att trycka för hårt. På dockorna spelar det ju liksom ingen roll. Till slut tyckte jag mig ändå känna axeln och kunde därifrån känna ryggen. När jag sedan lyssnade på hjärtljuden kunde jag lokalisera dem på en gång. Det var en underbar känsla att se min vän le när hon fick höra hjärtljuden.
Efter lite fika och prat ville hon bli undersökt igen och höra på hjärtljuden. Jag har även blivit erbjuden att närvara vid förlossningen. Alla hennes barn föddes minst två veckor innan det beräknade datumet, och hon tror att det blir så igen. Bara det blir EFTER den 10e mars för då skriver jag prov. Jag är både nervös och nyfiken. Att få närvara och se en äkta förlossning...
Typ samma sak skulle jag vilja påstå. Läkare vs barnmorska.
Jag har det så svårt att vänta. Vill bara bli klar med utbildningen nu. Då äntligen kan jag ge Abir ett syskon. Jag vill inte ha ett jobb innan jag blir gravid dock. I Belgien får man bara tre månaders föräldraledighet. Och jag vill faktiskt vara hemma med mitt barn i ett år minst. Mest pga av amningen. Det är det bästa jag gjort någonsin.
Jag har tänkt lite sedan mitt senaste inlägg. Jag insåg att jag lägger för mycket ansvar på R. På att han ska ta initiativ, på att han ska göra allt bättre. Det är både lättare och snabbare om jag gör allt JAG kan gör att göra saker bättre, och att han hänger på. Jag testade ut min teori idag. Skickade ett kärleksfullt sms till R, pussade honom innan han gick till jobbet (något som vi alltid gjort tidigare men som vi inte gjort de senaste veckorna). Som svar på detta har han ringt två gånger för att berätta om sin dag och vi pratade på ett helt annat sätt än det vi gjort.
Jag hoppas att detta håller i sig.
Jag skrev ingenting efter att ha kommit tillbaka från Sverige. Förlåt för det. Jag hade nog själv inget svar på hur det låg till. Undrar lite om jag har det nu...
Jag och R har alltså haft det lite jobbigt de senaste månaderna. Inte alls stormigt, inte alls bråkigt. Det är lite det som har varit problemet. Det är som att vi knappt pratar med varandra. Förut var det alltid skratt och bus, och nu har vi hamnat i den här dippen och istället för att ta oss ur den så gräver vi allt djupare. Jag vill inte alltid vara den som gör ett fôrsök till att det ska bli bättre. Jag tycker att han ska ta sitt ansvar. Att han ska prata. Att han ska försöka krama eller göra närmanden istället för att det alltid är jag.
I Sverige var allting bra. Vi hade saknat varandra och det blev bra med en gång; Men redan på flygplatsen tillbaka var det någonting som gick snett. Efter att ha nattat Abir pratade jag med honom och han insåg för första gången att jag varit olycklig i vår relation. Han hade aldrig förstått det tidigare. Han tyckte att jag varit falsk som låtsats att allt var okej, samtidigt som jag ställde honom frågan om hur han kunde tro det när det var så uppenbart att ingenting var som förut.
Den konversationen slutade med att vi började gräva oss ur den där djupa gropen. Det blev bättre, men jag kan redan känna hur vi är tillbaks ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att hålla relationen stark och fungerande. Kanske sänka mina krav? Kanske inte tänka på det för mycket? Jag vet inte. Hur gör andra? Hur gör ni?
När allt var lite lättare
Näe, hörni. Det är inge bra mellan mig och R. Han är sårande. Jag är säkert irriterande. Jag orkar inte prata med honom. Jag orkar inte förklara vad som är fel mellan oss. Han tar inte heller upp detta fastän vi båda inser att någonting är väldigt snett mellan oss. Han låtsas som ingenting. Ena stunden tjafsar vi och han säger något sårande och i nästa pratar han som vanligt igen. Låt mig tillägga att jag är väldigt sparsam med mina ord. Jag säger inte sårande saker. Jag förklarar ofta vad jag tycker och hur jag känner, men alltid utan att skrika. Och jag slår inte slag under bältet. För ett par år sedan kunde vi bråka väldigt explosivt. Men ända sedan vi fick barn har jag lugnat ner mig. Jag pratar sansat. När jag blir arg lämnar jag bara rummet och andas ut. Håller i ilskan ett tag innan den flyter ut ur ögonen som tårar.
Imorgon åker jag till Sverige. Jag ser fram emot att vara borta från honom. Men vet också att nätterna kommer bli tuffa. Det är de alltid när vi är osams. Vill lösa saker innan jag åker. Men ett samtal är inte tillräckligt. Vi behöver utrymme. Förhoppningsvis är tio dagar tillräckligt. Pust...
Det jag ska skriva nu... Det är läskigt. Det är jobbigt och det ar svårt att erkänna. Men jag ska försöka. Jag ska försöka få ner orden jag gått runt och tänkt på i flera veckor nu. Jag och R. Försök att ha lite tålamod. Det är obearbetade tankar. Det är sådant jag inte fått struktur på än. Och det kommer du säkert se tydligt i min text nu.
Vi har varit tillsammans sedan den där sensommar-morgonen 2007. Nästa år har vi alltså varit ihop i tio år. Gifta i sju år. Jag märker hur vi hamnat i en svacka. Hur vi kan sitta i samma rum och visa noll intresse för varann. Eller jag vet inte riktigt hur det är med honom. Tills för ett par veckor sedan var jag fortfarande intresserad, jag ville pussas och kramas. Jag tror att jag märkte hur det alltid var jag som kramade honom. Hur det alltid var jag som tog initiativ till närmande. Vid denna insikt slutade jag abrupt för att vänta in honom. Ville ge honom chansen att kramas.
Jag tror aldrig att han insåg det här. Och nu sitter vi här. I samma rum. Båda utan se på varann. Så nära men ändå så jävla långt bort.
Nä, jag trodde faktiskt att jag skulle orka skriva om allt som händer oss just nu. Men jag orkar inte. Jag ska gå och sova istället. Precis som jag gjort varenda kväll de senaste veckorna. Jag har gått och lagt mig innan R. Har somnat innan han ens hunnit i säng. Eller låtsassovit. Och han har krupit in långsamt och försiktig, utan att väcka mig. Så nära. Men ändå så långt bort.
För tre år sedan var jag gravid i första trimestern. Jag var så himla orolig att det skulle bli ett tredje missfall. Men veckorna gick. Tre dagar in på det nya året fick vi se den lilla bebisen på ultraljud. Jag minns lyckan. Jag minns hur jag vågade visa upp bebisbulan redan samma kväll.
En kompis till mig är gravid. Hon har redan tre pojkar och hoppades så mycket på en flicka den här gången. På det senaste ultraljudet fick hon veta att det antagligen blir en till pojke. Hon blev så otroligt ledsen. Jag försöker trösta. Förstår henne verkligen. Samtidigt är jag själv beredd på att bli pojkmamma. Skulle aldrig skaffa barn efter barn bara för att få ett specifikt kön. Men alla dessa gravida kvinnor runt mig gör mig så sugen på att skaffa en till. Vill inte vilja det riktigt än.
Nu har mensen kommit! Det gör otroligt ont den här gången. Trots att jag var väldigt tydlig med R om att jag inte var gravid så blev han besviken när mensen uppenbarade sig. Han hade väl hoppats på en till. Idag nämnde han hur bra det skulle vara om vi lyckades göra ett syskon till Abir inom ett år. Men det finns inte i mina planer alls. Det går inte än. Det är ju nu som jag snart blir fri. När han börjar skolan i vår. Sen när jag har mitt diplom i handen så kan vi börja göka igen.
Vet inte hur jag kan drömma sånt här. Vad är det för fel på min hjärna?! Usch. Hoppas ni haft en bättre natt än vad jag hade.
Idag saknar jag Sverige och mamma så himla mycket. Jag har försökt trycka ner de känslorna med hjälp av kakor och choklad. Det är ju så dåligt, jag borde ha låtit bli för nu mår jag illa. Vet inte hur längesen det var jag åt choklad. Jag tror att kroppen fått en sockerchock. Just det.. jag har fortfarande inte fått min mens. Dåligt. Borde jag testa igen? Men det är typ omöjligt att jag är gravid. Tankarna kommer lite då och då. Tänk om jag ändå är gravid. Tänk om jag haft ägglossning trots p-staven? Tänk om Rs lilla spermie lyckades hitta till det där ägget? Tänk om Abir ändå kommer får bli storebror nu?
Jag förstår inte varför mensen inte bara kommer. Sjukt frustrerande. Idag står städning och träning på schemat. Tänkte köra trettio minuter på löpbandet i morse men jag hann bara tio minuter innan Abir bestämde sig för att löpbandet är till för att sittas på. -.-
Alltså symtomen håller i sig. Är fortfarande kissnödig och har fortfarande ont i brösten. Jag har dessutom börjat få lite mensvärk också. Hoppas mensen är på väg nu.
Abir sover. Hoppas att han inte vaknar mitt i natten eller alltför tidigt som igår. Nu ska jag sova precis i den här positionen med R. (Jag är apan.)
Uuughh, har haft en sådan jobbig dag. Så uttröttande. R skulle handla på vägen hem från jobbet men jag bad honom komma hem först och ta med sig ungen. Han har varit så grinig idag. Typisk när man har så mycket att göra också. Så nu har jag blivit av med både ungen och maken! Ligger i soffan och slösurfar. Score!
Idag färgade jag håret igen. Det gick från kolsvart till oranget (blekte det) till brunt. Behövde en förändring.
Definitivt inte gravid! Pjuuh. Det var antagligen bara ett spökstreck på förra testet. Tog ett i morse och det var blankt. Skulle dessutom vara konstigt att bli superfertil nu när man kämpat så mycket tidigare.
