De starkaste minnena från förlossningsavdelningen i Indien är också de allra mest hemska. Det här inlägget kommer handla om ett barn som aldrig fick ta sitt första andetag och en mamma som var med om det värsta tänkbara. Så om du själv är gravid eller känslig för detaljer så föreslår jag att du slutar läsa nu. 

 

Jag hade kvällsskiftet, så när jag anlände till avdelningen hade ett par födslar redan ägt rum och ett var pågående. Det var en hektisk start på skiftet så jag fick ingen briefing kring patienterna eftersom all personal var upptagna på varsitt håll. Istället för att vänta på att någon skulle ge mig en uppdatering så valde jag att gå in i rum 3. En kvinna låg på britsen, väldigt apatisk. Jag insåg direkt att saker inte stod rätt till, stämningen var helt annorlunda mot hur det är vid en vanligt förlossning. Barnmorskan var helt ensam, och inga skrik hördes från barnet. I efterhand är jag tacksam för att jag kunde läsa av situationen tillrâckligt snabbt. Barnmorskan som för stunden förlöste moderkakan tittade på mig och sedan mot barnsängen. "Kan du börja rengöra barnet?" frågade hon. På något vis kunde jag se hennes ledsna ansiktsuttryck trots skyddsmasken hon bar. Jag tittade mot spjälsängen och såg ett bebis med mycket hår på huvudet. Mer än det ville jag inte se med både mammans och barnmorskans ögon på mig. Sedan gick jag ut till bebisrummet. 

 

Det var första gången som jag sett en nyförlöst död bebis. Här i Belgien har jag bara sett en bebis som redan hade gjorts fin. En liten änglabebis som man skulle kunna tro sover. Det här var annorlunda. När jag försiktigt virade av den vita duken som bebisen låg i, insåg jag att det var en flicka. Hon var tunn, född i vecka 32, men lång. Och jättevacker. Jag minns inte exakt hur länge hon hade varit död i magen, men antagligen en tid eftersom jag var tvungen att vara väldigt försiktig med den alldeles sköra huden. En av studenterna var med mig, hon var väldigt skärrad vid åsynen av den livlösa bebisen. Jag frågade en av de äldre barnmorskorna om inga prover skulle tas, biopsi från moderkakan eller DNA från barnet för att ta reda på orsaken till detta. Men det var inte så det gick till där.

 

I denna säng fick barnet ligga ett tag. 

Det här kanske uppfattas vara den hemska delen i historien, men jag kan redan nu avslöja att det är inte det här jag tycker är det allra värsta. Det allra värsta (i mina ögon) är det jag ska berätta nu. 

 

När vi precis vara klara med att rengöra, väga och mäta bebisen, flyttades en annan kvinna in i salen bredvid. Mellan förlossningsal nummer 2 och 3 fanns en liten gång. Så det som försigick i sal nummer 2 kunde höras in i nummer 3. Redan när den nya mamman flyttades in i rummet bad jag artigt att mamman som precis förlorat sitt barn skulle förflyttas så snabbt som möjligt. "Ja, ja, det fixar vi", svarade en av de yngre kollegorna lite nonchalant. Jag kallades in till salen för den här bebisen hade bråttom ut. Men jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte stötta henne som jag brukar. Här sker alla förlossningar utan smärtstillning, utan epidural och utan lustgas. Det enda som får de är fortsätta är att höra oss säga "snart kommer du få höra hans skrik", eller "strax får du träffa din efterlängtade bebis". Men jag kunde inte förmå mig att säga de orden, för i salen bredvid låg en mamma som inte fick uppleva det där. Och hon låg där och lyssnade."Hon ska inte behöva höra barnets första skrik", tänkte jag. Och mellan krystningsvärkarna sprang jag och öppnade dörrarna ut mot personalrummet och frågade om kvinnan transporterats till en annan avdelning, eller vilket annat rum som helst. Vad som helst hade varit bättre än där hon låg.