Jag har inte gråtit så mycket på två år som jag gjort den senaste veckan. Fy, vilken huvudvärk det orsakar. Gråter för fina saker, gråter för hur omtänksam mitt barn är och när jag är det minsta obekväm. Jag vet att hormonerna påverkar något otroligt, men vill inte heller avfärda mina känslor. Även om det är hormoner, är det också riktiga känslor, riktiga tårar. Men jag har tacklats med det här de senaste dagarna. Och det är tufft. Lyckligtvis är R tålmodig och väldigt, väldigt snäll. Och förstående.