Förlåt, jag vet att jag varit sämst på att uppdatera. *låtsas som att folk bryr sig om min blogg, hehe*.
Det har bara varit mycket just nu. Jag har varit jätteledsen i ett par dagar. Jag gråter jättemycket, och det har varit ett par riktigt, riktigt jobbiga dagar. Samtidigt försöker jag vara tapper, och skaka av mig all skit. Men jag trampar i lera och jag orkar inte mer. Jag kanske skulle orkat om jag inte var gravid. Men på ett sätt är det bra att jag tvingar mig själv till att sluta gråta, för jag är så orolig att det ska påverka bebis.
Jag känner att jag behöver skriva av mig. Jag behöver det... Detta handlar inte så mycket om graviditeten, mest om min skitiga situation. Det blir långt. Och fult. Och snurrigt. Så det går bra att hoppa över.
För två dagar sedan ringer R sin mamma för att fråga om det är möjligt att skjuta upp bröllopet så att jag kan vara med (för det vill jag). Jag hade redan sagt till R att det var en dålig idé att lägga sig i, men han kände att han ville göra ett sista försök. Hon svarar att jag inte ens vill komma så varför skulle man skjuta upp det? Här tycker jag att R kunde ha tackat för att de har försökt i alla fall och sedan lagt på. Men tydligen fortsätter diskussionen och hon säger att jag inte öppnar dörren när de hälsar på. Vilket är helt osant.
Jag ska inte ljuga. Det lockar mig verkligen att inte öppna när det ringer på dörren och de kommer oanmält. Men jag har inte hjärta till att göra så. Är jag hemma så öppnas dörren. Alltid. Men den senaste gången Rs syster var och knackade på var jag inte hemma. Hon stod här utanför i 45 minuter, tydligen. Jag fick 15 missade samtal på hemtelefonen. Och tydligen trodde alla att jag låg hemma och sov...? För tydligen brukar jag sova kl 16 på dagen.
Gången innan när hon knackade på stod jag i duschen och hörde inte alls knackningarna. Radiomusik + rinnande vatten gör det inte optimalt att höra annat. Så jag visste inte ens att någon knackat på. Detta har då tolkats som att jag inte vill att de kommer hem till oss.
Under graviditeten, hittills, har jag varit såååå otroligt trött. Jag har haft ryckningar i benet som gör att jag inte somnar, även om jag är sömnig. Jag går upp och kissar tre gånger/natt och har jättesvårt att somna om. Jag har börjat vakna av småljud också. Sådant som inte brukade störa mig alls tidigare. Typ dörrar som stängs, att elementet sätts på, att R vänder sig i sängen. Men på kvällarna, runt 21-tiden har jag hittat en liten lucka där min kropp av utmattning stängs av. Och jag lyckas sova i tre timmar. Rs pappa brukar vara här och bygga ibland. Och tydligen har han nämnt hur "mycket" jag sover till sin fru.
Jag förstår att Rs pappa inte kan förstå att det liksom blivit så i och med graviditeten. Men jag kan inte förstå att hon, en kvinna som varit med om graviditeter (och visserligen inte haft några svårigheter), inte kan förstå att en gravid kvinna kan må dåligt. I stället klagar hon till R att jag sover för mycket och att jag inte tar hand om städningen. Det här med städningen är också någonting Rs pappa har tagit upp med henne.
Jag bor i ett hem där det renoveras. Jag borstar i hallen och det blir skitigt två timmar senare. I och med mitt ryggont har jag inte haft ork till att ta hand om dammsugningen mer än två gånger i veckan. Ibland en gång. När familjens hus renoverades bodde ALLA här. Hos mig. De vet inte alls hur det är att bo i ett hem där nästan allt är upp och ner. De tvingas inte att bo såhär... i skiten. Så varför bryr de sig om hur det ser ut hemma hos mig?!
Sedan har hon även klagat på att jag inte "delar med mig" av saker. Typ graviditeten eller de besvär jag har. Jag klagar inte för att det inte är en sådan person jag är. Jag är tyst och tar mig genom dagen. Jag berättar inte om huvudvärken, ryggontet eller tröttheten. Jag berättar inte om att jag nästan kräks varje gång jag ställer mig upp för att diska. Jag berättar inte för att det är jobbigt att höra någon klaga jämt. Och jag berättar inte för henne för att jag känner att hon innerst inne inte bryr sig. Jag har dock delat med mig av vissa grejer till henne. Hon vet till exempel om tröttheten. Att mina ben rycker. Men hon klagar om mig ändå... Om att jag vilar? Så varför skulle jag dela med mig av resten. Jag bodde ju hemma hos de i en helg, när R var borta. Och då såg hon hur jag kräktes när jag lagade mat. Men det spelar ingen roll för henne. I hennes ögon gillar jag att vila, låta R göra allt jobb och inte öppna dörrar.
Jag har många, många veckor kvar att ta mig igenom. Och jag känner mig lyckligt lottad över att jag får ta del av något så underbart som en graviditet. Det är ingenting självklart. Och jag tänker inte klaga, och jag tänker inte tycka synd om mig själv. R har förklarat för henne att jag mår dåligt, för R ser ju det. Det går inte att gömma. Han vet om att jag ligger vaken på nätterna, och han vet om att jag kämpar. Så även om han ger svar på tal till sin mamma kan jag inte låta bli att gråta.
Hur kan man göra såhär mot någon annan? Någon som har en tuff tid i sin graviditet? Hur man kan sitta och klaga till sin son, som uppenbarligen är lycklig med sin fru? Hur kan de sitta och skvallra om hur jag har det hemma?
Igår grät jag så att jag inte kunde andas. Igår. Idag ser jag hur idiotiskt det ser ut nerskrivet. Hur löjligt det är att jag ska bry mig om vad andra människor tycker om tänker om mig. Andra människor som uppenbarligen inte bryr sig om mig. Men igår... då grät jag så att jag kinderna klibbade i saltblandningen. Jag grät så att jag inte längre kunde känna igen de ljud som kom ur mig. Jag grät till en huvudvärk jag är väl bekant med. Och jag försökte sluta för bebisens skull. Och för att R vädjade mig om det. Jag grät när han sa att han skulle prata med dem. Och jag grät trots att jag helst av allt skulle vilja sluta. När jag såg hur R gick ner på knä, blev orolig, blev skräckslagen. Jag ville sluta. Jag gjorde det jag aldrig någonsin gör. Jag ringde gråtandes till mamma. Jag vet att hon också blir rädd, men jag behövde hennes ord. Jag behövde hennes tröst. Jag behövde mamma. Efter samtalet med henne lyckades jag lugna ner mitt gråtande. Nu rann bara tårarna. I en mindre hastighet än tidigare. Och min läskiga röst försvann. Den där rösten jag inte kände igen. R ringde sedan sin mamma. Och hans mamma undrade vad det var han hade sagt till mig som gjorde att jag började gråta så.
R svarade att han berättat om allt det hon hade nämnt. "Detta är ju vardagliga saker... sådant som händer. Inte borde hon gråta så över det!" När R sedan nämnde att jag ringt min mamma blev hon dock orolig och ville träffas på en gång. Hon vet om att hon kan göra allt möjligt mot mig, men att jag aldrig skulle ringa min mamma och tala om hur dåligt jag mår. Min mamma bor i ett annat land. Hon kan inte komma och hålla om mig. Den kännedomen hindrar mig från att plocka upp telefonen och berätta om alla elakheter. Min mamma blir orolig... jättesnabbt. Över de minsta grejerna. Och det som händer just nu är inte litet. Men jag ringde henne för att jag inte klarade mer.
Jag ringde inte hem när vi bodde hos dem och hon sa till mig att det var mitt jobb att dammsuga huset varje dag. Varje dag. Jag ringde inte till min mamma när hon två veckor senare sa att jag inte moppade. Jag ringde inte hem när hon klagade över att R och jag visar för mycket kärlek för varandra (håller handen och sitter tätt ihop i soffan). Jag ringde inte heller när hon begärde att vi skulle tala om var och när vi skulle åka och när vi skulle komma tillbaka. Jag ringde inte till mamma när hon puttade in mig i väggen. Jag besparade mamma allt det där jag grät för.
Om det inte var för R. Då skulle jag sitta i Sverige just nu. Jag skulle aldrig tolerera det här. Jag skulle inte det. Jag har tänkt att om hon kunnat uppfostra en så fin människa som R... ja, då måste hon vara en god människa ju. Hon måste bara vara avundsjuk eller... Jag vet inte. Hon kanske bara har för mycket fritid. Jag har hittat bortförklaringar och jag har stått ut.
Jag skiter i det som hänt mot mig. All bråk i världen kan jag glömma. Men nu får inte hennes elakheter påverka mitt barn. Och därför beslutade R igår att vi inte längre skulle ses som vi tidigare gjort. Vi skulle inte tala ut med varandra utan vi behövde bara en paus. Det känns som att all tyngd lyfts från mina axlar. Normalt blir det bråk när jag ger svar på tal. Det tolereras inte. Men det här samtalet kom från ingenstans. En massa klagomål om allt som är fel på mig. Om allt som är fel i mitt hem.
I två dagar har jag burit på smärtan det orsakade. Men det tippade över när R föreslog att jag skulle öva bilkörning med hans pappa. En pappa som tydligen varit och skvallrat och snackat skit om mig bakom min rygg. Nej, tack, sa jag till R. Jag sa att jag inte alls hade lust att sitta i samma bil som honom. Och att jag tycker det är stort nog av mig att låta honom få komma hem till oss ens. Ett hem som han sagt är smutsigt. Då blir ju R också ledsen och arg. Och svarade att jag faktiskt inte verkade vilja ha någon kontakt med hans familj. Det var då det tippade över. När inte ens R kunde förstå hur jag kände. Hur sårad jag var.
Jag pustar ut nu. För det här var ett jobbigt inlägg att skriva. Men jag behövde det verkligen. Det blir så tungt att gå runt och bära på det här. Jag är ändå riktigt tacksam för R, för min mamma och för lillaste bebis. Känner inte att jag behöver så mycket annat.