v23+2
Vecka 24 har hittills varit både lugn och kaotisk. Mina revben gör inte lika ont, och svanken likaså. Skönt. Jag är dock fortfarande sjuk. Denna förkylning vägrar gå över! Samtidigt har jag hamnat efter i plugget så efter en lång dag i skolan kom jag hem och åt middag. Därefter grävde jag mig återigen ner i böckerna. R beordrar mig då att lägga mig i sängen och sluta ögonen en stund. Jag blir irriterad för jag har massa grejer att göra. Jag ska bland annat fixa lunchen till morgondagen. Men efter ett gräl (som R vann) lade jag mig ner. Tyvärr kunde jag inte njuta av den lugna stunden. Den avbröts nämligen av flera hostattacker. Till slut hostar jag upp kvällsmaten - liggandes i sängen (förlåt om detta blir lite too much information). Jag blev så jäkla less så jag började storgrina. Jag fattade inte ens vad det var som hade hänt. Jag bara grät och grät medan R torkade upp min spya. Fan vad jag tyckte synd om honom (och om mig själv). Men hans godhet irriterade mig. När han sa att "det inte gör någonting" väste jag tillbaka att det VISST gjorde någonting! Stackars, stackars R... Och stackars, stackars mig. Jag klargjorde att allt var hans fel. Om han inte tvingat mig att lägga mig ner hade jag kunnat smälta maten i alla fall!
En stund senare deklarerade jag att jag ville ha pizza. Det var bara för R att bege sig ut, kl 23 på kvällen. Jag skriver detta befinnandes i ett chocktillstånd. VAD har hänt med den logiskt tänkande varelse jag en gång var? När kommer hon tillbaka? Det är så mycket som inte känns som jag just nu.
Här följer några exempel:
- Min hjärna säger att nu ska det bli så jäkla skönt att få sova i Rs armar efter en lång dag. Kroppen, å andra sidan, kan för allt i världen inte komma in i en någorlunda bekväm position. Detta har löst sig på så vis att R ligger mot ryggen mot mig och jag kramar honom bakifrån. Yes... i mitt gravida tillstånd är det nu JAG som blivit den stora skeden (pun intended).
- Jag beordrar R att lägga sig si och så. Men ångrar mig genast då det inte alls är lika bekvämt som jag trodde att det skulle vara.
- Jag vet inte alls varför jag börjar gråta. Är det för att det är synd om R? Är det för att jag är arg på honom? Nej, det är för att jag måste byta lakan för andra gången denna vecka? Nej, det är nog för att jag är trött och jag behöver vila, dvs R hade rätt? Nej, det är för att jag är dum i huvudet och inte kan känna efter när det är dags att spy.
P.S. Annars mår jag toppen! Ehm.. ja.
P.S. 2. Och ja, jag är medveten om hur fullständigt genomelak jag framkommer i detta inlägg. Och hur genomgod R verkar. :(
Kommentarer
Ninni säger:
Haha :) jag känner igen mig allt för väl! Hormonerna tar liksom över. När kan man få va sig själv igen? :/ och våra stackars män får ta all skit.. ( men jag är inte sen på att påpeka att jag faktiskt har all rätt till att bete mig på de här sättet. Den dagen han har en bebis i magen kan han få va sur) :) tur att man inte är gravid för alltid :) /Ninni v.24+2 med sjuka hormon problem
Svar:
Snutten
Trackback