Ledsen att göra er besvikna men än är det ingen bebis på gång. Igår var jag hos barnmorskan för jag kände hur ingenting var på g, och hur tiden bara gick. Tänkte på hur R snart måste tillbaka till Belgien och bebis inte verkar vilja komma. Dessutom hade hon bokat in en tid till mig då jag skulle vara i v42+1, och jag ville inte vänta på att gå 16 dagar över tiden för att få komma in till förlossningen. Jag undrade även HUR jag skulle klara av en förlossning nar jag inte sover pga värkarna.
Hon föreslog att vi skulle åka in till förlossningen och få en sk "vilodos". Förhoppningsvis skulle processen starta av sig själv efter att jag fått vila. Om inte skulle jag sättas igång nästa morgon. Kl 18 fick jag vilodosen. Morfin och muskelavslappnande. Sedan tog jag också två alvedon. Tror ni att kroppen lyssnade och somnade upp sig lite? Nä. Jag låg vaken till 00.30. Och sedan fortsatte värkarna så jag sov rätt dåligt på natten också.
Besvikelsen kom dock i morse när läkaren meddelade att de hade fullt och var tvungna att ta emot akuta fall först. De skickade hem mig fastän jag verkligen, verkligen ville vara kvar. Fick höra att sjukhuset inte var något hotell, och att de ringer när de har plats.
Jag förstår dem. Jag förstår att det inte är kris för mig just nu. Det är bara så jäääkla jobbigt. Ska försöka hålla ut, men jag var verkligen gråtfärdig. Fick knappt stanna kvar av dem i går för vilodosen heller, men stod på mig. Sa att jag behövde energi innan förlossningen. Och då fick jag ju stanna. Men denna morgon funkade det inte.
Jag försöker verkligen hålla modet uppe. Ha en positiv inställning. Låta naturen göra sitt jobb. Jag ville ju verkligen att allt skulle sättas igång av sig själv, och inte att jag skulle behöva igångsättning. Men det finns ju en gräns till hur mycket man orkar, hur mycket man tål.
Jag börjar nå min gräns...