21 juli - del 2

Fick några ordentligt onda värkar och jag skyndade mig igenom min andra frukost vid 08. Väl inne på förlossningen skulle jag undersökas. Det tog så otroligt lång tid och vi fick vänta jättelänge. Jag var inställd på att det inte skulle vara någon stor skillnad. Och jag hade rätt. Det var ingen stor skillnad. Jag sa till sköterskan att jag ville ta mig igenom latensfasen på sjukhuset. Att jag verkligen inte ville åka hem. Och var jag ändå tretton dagar över tiden. Hon sa att det var fullt och att jag skulle komma tillbaka om vid 13-tiden. Sagt och gjort, vi bestämde oss fôr att käka lunch och ta en promenad. Under promenaden fortsatte värkarna och de kom verkligen var tredje minut. Jag fick stanna med jämna mellanrum. 

 

Den första CTG-kurvan.

 

Tog mig tillbaka till förlossningen där vi fick sitta inne i ett litet, litet rum. De kopplade en CTG-kurva till mig. Värkarna hade blivit lite oregelbundna efter promenaden. Men mycket mer intensiva; Aterigen ville de undersöka mig.  Dessa kontroller gör ju ONT, de är obehagliga och jobbiga. Men barnmorskan måste ha info till läkaren så att de kan besluta om jag får stanna eller inte. Läkaren kom in och berättade sedan att de hade det alldeles för fullt och jag fick jobba på latensfasen hemma. Jag sa att jag hade riktigt, riktigt ont. Att jag inte orkade. Att jag inte hade sovit på flera dagar. Att jag aldrig skulle kunna klara av en förlossning om jag åkte hem nu och värkarna stannade av, så som det har varit. Hon sa att om det är ett riktigt värkarbete kan man inte stoppa värkarna. Sedan säger hon att jag måste undersökas igen för barnmorskan misstänkte vattenavgång. 

 

Hon gick in med ett hårt verktyg som verkligen skar i slidan... Det gjorde så jäkla ont. Och tre gånger gick hon in för att sedan konstatera att det inte var någon vattenavgång. Hon sa återigen att det är bäst att vila hemma. "Vissa kvinnor har en jobbig, lång och ineffektiv latensfas... så är det bara". Mamma intog då försvarsställning. Och jag vädjade en sista gång... Jag har inte sovit. Jag ORKAR inte mer... Ni måste hjälpa mig på något sätt. Jag KAN inte åka hem med de här värkarna. Jag är tretton dagar över tiden! Jag kommer ju ändå få sättas igång snart! Då förändras uttrycket på läkarens ansikte. Tretton dagar? Det visste hon inte.. Känns som att hon borde ha lite bättre koll på sina patienter... "Jaha, men då föreslår jag en vilodos idag och så sätter vi igång dig i morgon!"

 

Jag var så otroligt tacksam. Jag var så lättad. Äntligen skulle jag få hjälp. Äntligen skulle jag få vila. Vi kommer in till vårt rum. Låt oss även komma ihåg att jag har värkar under hela den här tiden. Visserligen ineffektiva och oregelbundna, men väldigt energikrävande. Jag skickar hem mamma och R får följa med in till rummet. Får två citodon mot värkarna. Tar även en lång dusch. Sedan kommer vår barnmorska in. Hon ser skrämmande ut. Och faktiskt så är hon läskig. Får höra både det ena och det andra av henne. Bland annat att folk blir så otroligt otåliga på slutet av graviditeten, och man måste ha tålamod! Sedan säger hon att det är bäst att komma igång av sig själv... Nästa gång hon kommer in säger hon att "om jag var du skulle jag hem och vila". Jag var så trött och sliten så jag orkade inte ens argumentera emot. Jag sa bara att vi hade fått tillåtelse att stanna av läkaren. "Men det går så bra att skriva ut er", fick jag höra istället. Jag bara log och tackade. 

 

Arbetade mig genom värkarna. R fick mig att slappna av emellan dem. När hon kommer in nästa gång säger hon "du ser så oberörd ut av värkarna". Intitierade att jag fejkade min smärta. GUD VAD HEMSK HON VAR... Värst av allt...? Jag fick veta att det kanske inte blir igångsättning trots allt. De hade det fullt på förlossningen, och vi skulle behöva få vänta på vår tur. Vår tur kanske innebar en hel dags väntan. Det kanske innebar att de skulle skicka hem mig igen för att de inte hade någon plats. 

 

Vid det här laget ville jag bara sova. Jag vill bara att de skulle stoppa värkarna och att jag skulle få vila. Tänkte att vi får ha tålamod och ta dagen som den kommer... Jag har varit den största förespråkaren för svensk vård, men ska jag verkligen behöva må såhär? Ska jag behöva vingla fram och tillbaka mellan hopp och hopplöshet? Just nu känner jag mig som en jävligt stor börda. Jag har varit så otroligt ledsen. Känns inte som att det är sjukvårdens skyldighet att hjälpa mig överhuvudtaget. Det känns som att jag bara är i vägen. Det känns som att jag får ta de här smällarna för det är trots allt jag själv som försatt mig i denna situation. Fy fan för dessa tårar... 

Men gumman... fyfan! Kan du inte byta sjukhus!? Vilka männsikor.. men du är så jävla stark! Tänker mycket på dig, hoppas att du kan få träffa ditt lilla hjärta snart.

Så där får de ju inte bara va?!!! De är sjukt ju! De är sånt jag är livrädd för och man ska fan inte behöva vara livrädd innan en förlossning! Kämpa på gumman!

Så där får de ju inte bara va?!!! De är sjukt ju! De är sånt jag är livrädd för och man ska fan inte behöva vara livrädd innan en förlossning! Kämpa på gumman!

Åk till ett annat sjukhus som inte har fullt!