Nätter på förlossningen
Hoppas att ni kunde läsa min slarviga handstil.
Saai
Igår var det så otroligt tråkigt på avdelningen. Ingenting hände. Det låg ett par kvinnor med borttagna livmödrar (livmoderar?). Och resten av kvinnorna ville bara ha hjälp med att värma upp mjölk. Endast en mamma ammade sitt barn men det var hennes tredje och hon behövde inte heller någon hjälp. Inte heller kom någon in för att föda. Suck. Det var så tråkigt. Räknade ner timmarna till att jag fick dra hem.
Idag jobbar jag eftermiddag igen. Sen är det helg! Hoppas verkligen att någon tänkt föda idag. Blir så lack.
"Ik heb bang".
Gravid. 28 veckor och 1 dag. Tjugoåtta veckor. Bara. Förkortad livmodertapp. Rullstol in i kontrollrummet. Tårar. Rädsla. Mer tårar. Lugnande ord. Vänliga leenden. Småprat trots att det egentligen inte är möjligt. Mer tårar. Tog tag i hennes hand. La min ovanpå hennes.
Jag hade egentligen slutat en timme tidigare. Men ville inte lämna henne förrän transporten kom för att hämta henne. Hon skulle till ett större sjukhus. Mer tårar. Mer rädsla.
Tack, sa hon där hon låg på britsen redo att föras vidare. Hoppas att allt går bra för henne nu. För de alla tre. Nu är energin helt slut.
Is het goed dan is het goed
Hade inget inne på förlossningen idag heller. Fick hjälpa till på materniteten. Har mest hjälpt med amningen. Fy vad jag kan sakna att amma en bebis. Det är ju bland det bästa som finns när det väl går bra. Och när bröstvårtorna vänjer sig vid att töjas ut och bli misshandlade. När allt går bra är det så fantastiskt. Kan sakna det så mycket. Längtar själv till en bebis. Försöker hålla benen korsade än så länge.
All in all a good day
Dagen har varit helt fantastisk. Jag följde med en av de strängare barnmorskorna (det finns alltid en som hatar studenter), men jag fick jättebra feedback inskrivet av henne. Hon skrev så mycket bra saker och la till att hon inte lätt ger ut ett sådant omdöme.
Tyvärr fick jag inte vara med om någon förlossningen idag. Det var bara en kvinna inne. Förstföderska så det tar ju sin tid. Men jag fick öva på att känna på öppningen och livmoderhalsen. Fick hjälpa med epiduralen, och jag fick dessutom sätta in en kateter. Allt det gick väldigt bra.
En av gynekologerna hade under fredagen frågat mig om jag var från Indien varpå jag svarade att jag egentligen är född i Sverige men att jag har rötter i Indien. "Jaha", svarade han ointresserat. "Vet du varför det utförs så mycket kejsarsnitt där?" Jag svarade att jag inte visste faktiskt. Att det antagligen passade gynekologerna bättre att schemalägga födelserna.
Blev dock rätt nyfiken och gjorde en del research i helgen angående detta. Tydligen är astrologi en stor grej där. Föräldrarna vill ofta att barnet föds specifika dagar då det skulle bara mer gynnande och ge mer tur. Andra faktorer är mentaliteten av människorna där. Barnmorskor/sköterskor är inte bra nog. Man insisterar på att läkaren ska närvara vid födseln. Har en gynekolog privatpraktik är det nästan omöjligt att närvara vid varje födsel. Ganska praktiskt att planera in ett par kejsarsnitt då.
Idag ställde han frågan igen. När jag kunde ge honom direkta svar på alla frågor high-fivade han mig. Blev ställd men även sjukt glad.
Den där gynekologen gör mig så nervös btw. Snygg, jättetrevlig men också... vet inte. Dominant på något vis. Låter inte alltid prata till punkt. Avbryter samtal. Står lite för nära. Tittar lite för länge. Får en konstig vibb.
:(
Ska det verkligen vara såhär svajigt i en relation? Visst har vi dagar då allt känns som en dröm. Men så kommer de där dalarna. De är inte jättedjupa men det tar så lång tid att ta sig ut ur den svackan. Just nu har vi landat där nere igen.
Sexism på jobbet.
På förlossningsrummet. Har precis installerat patienten som valt att sätta epidural. Förklarar för henne att det är viktigt att hon inte rör på sig. Det är vi tre inne i rummet, jag, patienten och den manliga läkaren.
Läkaren: Är värken över? Kan jag fortsätta?
Patienten: Mm.
Läkaren: Svara "ja". Alltid ett tydligt "ja". Bra och duktiga kvinnor säger alltid ja. Eller hur?
Han nickar mot mig och blinkar med ena ögat. Trots att jag har på en mask över näsan och munnen tror jag att han ser mitt oförstående ansiktsuttryck. Jag tycker att han är äcklig. Är så tydligt vad han menar. Är det meningen att jag ska småle och hålla med? Aldrig i livet. Men samtidigt kan jag ju inte svara spydigt framför patienten. Sedan är det ju en högre uppsatt kollega. Någon som kan påverka hur min arbetsplats kommer se ut de komma veckorna. Så jag svarar utan att låta ilskan ta över allt för mycket.
Jag: Nej, vad menar doktorn egentligen??
Läkaren mumlar något och sedan jobbar han vidare. Under ingreppet svarar patienten med sina duktiga ja:anden varenda gång han frågar någonting. Stämningen var spänd efter mitt bryska svar. Vet inte om jag gjorde rätt. Därefter undvek läkaren ögonkontakt och lämnade rummet utan att säga någonting.
Könsstympning
Första dagen på den nya avdelningen. Det är en mindre avdelning med bara två förlossningsrum. Teamet var jätteschysst. Det fram emot att få göra praktiken där. Tydligen är det många patienter från andra länder som kommer dit för att föda, många som härstammar från Indien specifikt. De pratar oftast väldigt dålig nederländska. Det skulle vara såå nice om jag kunde imponera på dem med mina diverse språkkunskaper. Och att dessutom kunna hjälpa mer utsatta familjer är också någonting som jag verkligen vill göra mer av.
Idag fick jag även se en kvinna som hade blivit könsstympad som barn. Första gången jag sett något sådant. Som tur var visste jag om detta redan innan jag gick in i rummet. Annars hade det nog varit något av en chock, det är jag säker på.
Hon fick en dotter dessutom. Jag ville fråga om denna tradition fortfarande utövades i hennes familj. Vågade inte. Fan. Varför vågade jag inte? Vet att det händer även här i Europa. Ibland flygs dessa "stympare" hit, ibland görs det privat hemma. Usch. Kommer inte kunna sova i natt.
Gravid
Jag drömde något så sjukt i natt. Tror att det beror på inlägget jag skrev igår. Jag drömde att jag hade en känsla av att jag borde ta ett graviditetstest. Tror att mensen var sen. Jag kände mig dock inte gravid. Verkligen inte. Jag visste till 100 % att det skulle bli negativt.
Så jag doppade två graviditetstest varav den ena direkt visade två starka streck. Jag har aldrig haft starka streck innan eftersom alltid testade ganska tidigt in i en graviditet. Det andra testet visade nu också positivt. Allting verkade så realistiskt. Min tankeprocess också. Först försökte jag räkna ut/gissa hur långt gången graviditeten var. Sedan började jag få panik för studierna. Jag var ju så nära. Jag var ju nästan klar. Om jag fortsatte var jag ändå tvungen att skjuta upp på praktiken.
Jag började till och med utforska alternativet om abort, men det avfärdade jag också i drömmen. Till slut kändes det ändå bra att vara gravid om än oväntat och oplanerat. Jag fick en känsla av att studierna skulle ordna sig.
När jag vaknade upp trodde jag fortfarande att jag var gravid eftersom att drömmen känts så verklig. Så realistisk. När jag insåg att så icke var fallet blev jag så lättad. Så skönt att slippa det stressmomentet just nu.
- Några av alla test jag tagit.
Ett osmart drag.
Det här kanske är det dummaste jag gjort. Jag har inte bytt ut min p-stav som går ut denna månad. Har haft den i tre år nu och hade tänkt byta mot något annat preventivmedel. Jag har haft väldigt mycket mellanblödningar ända sedan den sattes in. Men eftersom jag inte känner för att knapra piller (bra alternativ om man är duktig på att ta dem regelbundet, det är inte jag!), eller sätta in en spiral som ändå ska tas ut efter ett år.
P-staven fortsätter ju att utsöndras hormoner efter tre år. Men det minskar efter det tredje året och därför kan man inte garantera att ägglossningen inte sker. Men för mig skulle det inte vara en katastrof om jag nu blir gravid. Jag vill gärna vänta ett år så att jag är färdig med utbildningen.
Men fattar ju att jag kan bli gravid typ NU och det betyder att jag då att jag måste ta en paus i utbildningen. Det skulle vara såå surt nu när jag är så nära på att förverkliga min dröm om att bli barnmorska. Så. Detta är kanske det mest osmarta jag gjort någonsin.
Livet som mamma
Det var ingen som berättade att man skulle gå runt med skuldkänslor så mycket som man gör som förälder.
- Leker jag för lite med honom?
- Är jag på mobilen för mycket i hans närhet?
- Ger jag honom tillräckligt med uppmärksamhet?
- Borde vi läsa mer böcker tillsammans?
- Går vi till lekparker tillräckligt ofta?
- Pratade jag med en taskig ton nu? Varför?!
- Ger jag honom en varierad och balanserad kost?
- Är jag ifrån honom för mycket?
Det slutar aldrig. Listan växer. Den blir bara längre och längre. Känner ibland att jag gör mitt bästa. Känner ibland att det är tillräckligt. Men ibland tar skuldkänslorna över. Vet inte hur man gör för att känna sig tillräcklig. Att slippa tänka över hur Abir kommer se på sin barndom när han är äldre. Vilka klagomål han kommer att ha. Jämför min egen barndom med hans. Vet inte riktigt hur jag ska göra hans bättre.
Kallt
Det är så jääävla kallt här just nu. Alltså det går ju inte att jämföra med Sverige, det är ju definitivt kallare i Sverige. Jag tycker ändå att kylan här är annorlunda. De senaste dagarna har det varit en sån bitande kyla. Det är förskräckligt.
Igår var vi ute på promenad i en park i närheten. (Som alltid i Belgien måste man sätta sig i bilen och köra en sträcka innan man hittar en park/promenerbar väg). Jag hann inte ens bli varm innan det började hagla. Usch. Promenaden blev inte av men vi tog en fika på ett café istället. Väl hemma kröp jag ner under täcket och stannade där. Kan någon väcka mig när det blivit vår?
Utmattad
Allt är så jobbigt mellan R och mig. Tror att det blivit så för att jag jobbar så mycket. Men också för att jag är så trött. Vi ställer krav på varandra. Förväntar oss olika saker från varandra. Och dessa förväntningar, dessa krav... det är ju det som leder till besvikelse och sorg. Och bråk.
På jobbet kan jag åtminstone glömma bort allt som pågår här hemma. Där är jag glad. Bland de förlösande mammorna. Där man uppskattas och vet vad man gör.
Bilden nedan är från ett kejsarsnitt. Vet inte om ni ser. Men jag ler under masken.
Vattkoppor
Jag har varit så sjuk. Har mått så sjukt dåligt. En vecka låg jag i säng med hög feber. Utöver sjukdomarna tär denna långa praktikperiod på kroppen och sinnet. Jag skriver upp allt jag måste göra varje dag men ingenting blir gjort. Jag sover bort dagarna. Tar så många tupplurar. Något som jag aldrig gjort förr. Jag har egentligen aldrig kunnat sova på dagarna. Det är ett måste när man jobbar natt. Dessutom hade jag vant mig vid 12-14 timmars sömn per dygn under under feberperioden. Försöker nu hitta tillbaka till rutin.
Abir har fått vattkoppor, något som gått runt på skolan. Har haft honom hemma hela veckan. Kom hem efter ett nattskift och skulle väcka honom för skolan. Då insåg jag att ryggen var full av utslag. Hemskt (mest för att jag sett fram emot att sova). Det är bättre idag. Han har inte fått några nya utslag. Jag ska iväg till jobbet och Abir får hänga med farmor och farfar idag.
En dag hos gynekologen
Hej, förlåt. Jag tappade skrivglädjen. Jag har haft det fullt upp. Allt går så snabbt. Svårt att hänga med. Svårt att hitta tid. Att skriva ner någonting. Att skriva någonting bra. Vill säga förlåt. Även om jag inte tror att det är någon som tittar in här. Men om det nu var någon som undrade var jag tagit vägen och om allting var okej med mig så vill jag bara säga: Jag är okej. Och förlåt.
Abir är 3,5 år gammal. Nästan precis. Jag gillar honom fortfarande. Han är jättehärlig. Jag studerar fortfarande till barnmorska. Älskar det. Älskar, älskar, älskar det. Jag har praktik på en gynekologisk rådgivningsbyrå för tillfället. Minns när jag själv satt där. Minns hur jag precis hade börjat lära mig nederländska. Minns hur gynekologen frågade om jag känt bebisen "bewegen" (röra på sig). Och jag hade bara hört "wegen" (väga), och ställde mig på vågen. Minns hur jag kände mig dum. Minns hur jobbigt jag tyckte att det var att det var att jag knappt fick ställa mina frågor innan jag blev utskjutsad ur undersökningsrummet.
Jag sitter där nu, på andra sidan bordet. Ler och nickar. Förstår eller försöker förstå. Jag frågar både två och tre gånger om de har fler frågor. De blivande mammorna som inte kan bra nederländska kommer aldrig med någon tolk. Ibland har de tur för jag pratar både hindi, urdu och punjabi (förutom engelska och svenska då). Ibland gäller det att teckna eller gestikulera. Ibland gör man kontrollerna i tystnad, mäta blodtryck, höra på bebisens hjärtljud, göra echografin och känna på magen. Allt inom 15 minuter. Det är därför gynekologerna var så stressade. Det var därför jag aldrig fick ställa mina frågor. Det var därför de ibland hoppade över vissa kontroller.
Minns hur gynekologen frågade en marockans kvinna om hur det gick med avföringen. "Heb je regelmatig stoelgang?" Den beslöjade marockanska kvinnan förstår ingenting. Jag vill flika in. Jag vill använda lättare och mer vardagliga ord. Jag vet att det är just ordet "avföring" som ställer till det. Det är det ordet som kvinnan inte förstår. Men istället upprepar gynekologen sin mening. Hon upprepar den. Bara högre och långsammare. "HEB JIJ REGELMATIG STOELGANG?!" Jag vill skrika "bajs". Bokstavligt talat. Gynekologen flinar stirrandes. Sedan suckar hon och noterar vidare. Kvinnan som sitter framför oss är inte ointelligent. Hon är inte dum i huvudet. Men det är så vi fick henne att känna. Och när hon gick ut från vårt kontor fick hon en klump i magen. Hon kände sig mindervärdig och jobbig.
Precis som jag kände mig då. Skillnaden är att jag kunde gjort någonting åt det just idag..
En dag hos gynekologen
Hej, förlåt. Jag tappade skrivglädjen. Jag har haft det fullt upp. Allt går så snabbt. Svårt att hänga med. Svårt att hitta tid. Att skriva ner någonting. Att skriva någonting bra. Vill säga förlåt. Även om jag inte tror att det är någon som tittar in här. Men om det nu var någon som undrade var jag tagit vägen och om allting var okej med mig så vill jag bara säga: Jag är okej. Och förlåt.
Abir är 3,5 år gammal. Nästan precis. Jag gillar honom fortfarande. Han är jättehärlig. Jag studerar fortfarande till barnmorska. Älskar det. Älskar, älskar, älskar det. Jag har praktik på en gynekologisk rådgivningsbyrå för tillfället. Minns när jag själv satt där. Minns hur jag precis hade börjat lära mig nederländska. Minns hur gynekologen frågade om jag känt bebisen "bewegen" (röra på sig). Och jag hade bara hört "wegen" (väga), och ställde mig på vågen. Minns hur jag kände mig dum. Minns hur jobbigt jag tyckte att det var att det var att jag knappt fick ställa mina frågor innan jag blev utskjutsad ur undersökningsrummet.
Jag sitter där nu, på andra sidan bordet. Ler och nickar. Förstår eller försöker förstå. Jag frågar både två och tre gånger om de har fler frågor. De blivande mammorna som inte kan bra nederländska kommer aldrig med någon tolk. Ibland har de tur för jag pratar både hindi, urdu och punjabi (förutom engelska och svenska då). Ibland gäller det att teckna eller gestikulera. Ibland gör man kontrollerna i tystnad, mäta blodtryck, höra på bebisens hjärtljud, göra echografin och känna på magen. Allt inom 15 minuter. Det är därför gynekologerna var så stressade. Det var därför jag aldrig fick ställa mina frågor. Det var därför de ibland hoppade över vissa kontroller.
Minns hur gynekologen frågade en marockans kvinna om hur det gick med avföringen. "Heb je regelmatig stoelgang?" Den beslöjade marockanska kvinnan förstår ingenting. Jag vill flika in. Jag vill använda lättare och mer vardagliga ord. Jag vet att det är just ordet "avföring" som ställer till det. Det är det ordet som kvinnan inte förstår. Men istället upprepar gynekologen sin mening. Hon upprepar den. Bara högre och långsammare. "HEB JIJ REGELMATIG STOELGANG?!" Jag vill skrika "bajs". Bokstavligt talat. Gynekologen flinar stirrandes. Sedan suckar hon och noterar vidare. Kvinnan som sitter framför oss är inte ointelligent. Hon är inte dum i huvudet. Men det är så vi fick henne att känna. Och när hon gick ut från vårt kontor fick hon en klump i magen. Hon kände sig mindervärdig och jobbig.
Precis som jag kände mig då. Skillnaden är att jag kunde gjort någonting åt det just idag.
Väntar in mens
Jag har känt mig så konstig den senaste tiden. Jag har varit så otroligt kissnödig. Går typ varannan, var tredje timma och kissar. Det är olikt mig för jag brukar normalt hålla mig väldigt länge utan problem, mer än 6 timmar lätt. Ett av de första symtomen jag hade när jag var gravid var känsliga bröstvårtor. Det har jag just nu. Och de har varit känsliga i flera dagar. Mina flytningar har aldrig varit så tjocka och vita som de är just nu.
Förlåt för detaljer. Men ÄR inte det här konstigt? Har ingen som helst koll på min mens, vet bara att det är längesedan jag hade den. Samtidigt har jag svårt att tro att jag är gravid, jag har ju ett säkert preventivmedel. Det skulle vara superkonstigt. Det är så dumt att jag fortfarande misstänker en graviditet trots preventivmedel.
Jag tar mig för pannan. Nä, det är bara att vänta in mensen.
9 mars
Jag är så himla tacksam för livet just nu. Har många fina och bra vänner. Jag känner inte längre att språket är ett hinder. Jag har tvärtom upplevt att folk tycker det är charmigt. Jag längtar till konversationer, få lära mig något nytt av nya människor, men också lära känna människor.
I morgon har jag prov. Har pluggat CTG hela morgonen. Det känns som att jag kan allt, men ändå ingenting. Vi får se hur det går imorgon. Är så trott för tillfället. Tar en paus till att kaffet kickar in.
Relationen
Det har blivit mycket bättre mellan mig och R. Antar att det går upp och ner i alla relationer, men det känns verkligen så hopplöst när man är där nere i botten. Jag tror att det är viktigt att vara borta från varandra alldeles lagom. Inte för mycket för till slut vänjer man sig vid att vara ifrån varandra. Men inte med varandra hela tiden för till slut irriterar man sig på varandra istället. Jag borde sluta skriva i "man"-form, det gäller ju inte alla. Men för mig och R tror jag att det är så. Klart att andra kan må superbra i varandras sällskap 24/7. Sådana är ju inte vi. Nu ska jag göra en ny sats play-dough till Abbelutt!
Podcast
Jag är så otroligt glad. Vår första podcast ligger redan uppe. Det blev så bra. Själva samtalet gick jättebra, det höll sig intressant och roligt. Jag är inte hundra procent nöjd med redigeringen. Men jag antar att det blir lättare med tiden.