Näe, hörni. Det är inge bra mellan mig och R. Han är sårande. Jag är säkert irriterande. Jag orkar inte prata med honom. Jag orkar inte förklara vad som är fel mellan oss. Han tar inte heller upp detta fastän vi båda inser att någonting är väldigt snett mellan oss. Han låtsas som ingenting. Ena stunden tjafsar vi och han säger något sårande och i nästa pratar han som vanligt igen. Låt mig tillägga att jag är väldigt sparsam med mina ord. Jag säger inte sårande saker. Jag förklarar ofta vad jag tycker och hur jag känner, men alltid utan att skrika. Och jag slår inte slag under bältet. För ett par år sedan kunde vi bråka väldigt explosivt. Men ända sedan vi fick barn har jag lugnat ner mig. Jag pratar sansat. När jag blir arg lämnar jag bara rummet och andas ut. Håller i ilskan ett tag innan den flyter ut ur ögonen som tårar. 

 

Imorgon åker jag till Sverige. Jag ser fram emot att vara borta från honom. Men vet också att nätterna kommer bli tuffa. Det är de alltid när vi är osams. Vill lösa saker innan jag åker. Men ett samtal är inte tillräckligt. Vi behöver utrymme. Förhoppningsvis är tio dagar tillräckligt. Pust...