Sista dagen på neonatologin
Nästa vecka jobbar jag på förlossningen igen. Kommer bli kul, hoppas jag, även om det finns ett par barnmorskor som jag verkligen inte ser fram emot att jobba med. Hoppas verkligen att jag gör bra ifrån mig också, och att jag når det antal förlossningar jag behöver för att bli klar med utbildningen.
Vi har börjat planera när barn nummer två ska komma också. Kommer bli tidigare än vi egentligen hade tänkt faktiskt, fniss.
Almost there. Keep pushing.
Säger samma sak till mig själv som jag säger till mina blivande mammor. Du ät snart där, fortsätt kämpa, detta är slutspurten.
Gravid
Har nog aldrig varit så bebissugen som jag blivit under min tid på neonatologin. Alltså guuuuud, min livmoder värker. Vill bara ha en till unge nu, nu, nu.
Min vän är förresten gravid med sitt femte barn nu. Jag var med henne när hon testade. Vi var båda så chockade när det blev positivt direkt. Det var helt oplanerat och oväntat. Så fort hennes man fick reda på det bokade han en tid för abort. En tid som hon senare avbokade. Hon skulle aldrig klara av det, sa hon.
Hon har redan fyra pojkar så nu håller vi tummarna för en flicka. Även om det såklart inte spelar någon roll.
Neonatologin
Hej, jag lever.
Neonatologin. Tog mina första stapplande steg in på avdelingen för lite mer än två veckor sedan. En helt egen, och för mig hittills helt okänd värld. Där ligger lilla K... Han som legat där i tre månader nu. Han som kanske aldrig kommer kunna gå på de nu blågråa benen. Han som kanske kommer behöva en magsond resten av sitt liv. Han som antagligen kommer att ha ett svårt funktionshinder. Man vet inte. Det är så ovisst. Man vet inte vad den intrakraniala blodningen ställt till med i hans hjärna. Det är så många sladdar och monitorer uppkopplade på honom. I början såg jag endast sladdarna. Det var så svårt att se på barnen. Men nu ser jag bara barnen, läser deras ansiktsuttryck, försöker förstå deras kroppsspråk. Och sladdarna för mig finns inte längre.
När alarmen piper så springer man naturligtvis dit för att se att allt är OK. Men de finaste stunderna är när bebisarna är vakna och lugna och ser sig omkring. När alarmen är stilla och man har nästan ingenting annat att göra. Det bästa då är att gå och umgås med lilla K vid de stunderna. På nätterna när ingen annan hör och man har boxen för sig själv kan man sitta vagga K till sömns. Smånynna på "sov du lilla videung", önska att allt kommer lösa sig för honom och hans familj.
Nu kanske ni tycker att det jag beskriver är hemskt, men det här är inte det jag tycker är det mest hemska. Det mest hemska, ska ni veta, är de barn som föds med en mamma som varit drogpåverkad under hela sin graviditet. De barnen skakar något så fruktansvart och har alla de abstinensbesvär som vuxna genomgår under en detox. Det är det värsta och det sorgligaste jag någonsin sett.
Och fortfarande är det någonting med just det här jobbet som gjort att jag fastnat.
Babyboom på förlossningen
Tre dagar. Tre dagar till. Sen kan jag njuta av ledigheten.Jag har så ont i huvudet. Och i benen, och fötterna. Jag gav110% idag och fick jättedålig feedback tillbaka. Det var fullt på förlossningen, baby boom, 7 timmar in på mitt skift fick jag tid för en paus. Trots allt hårt arbete verkar det som att nästan ingenting jag gjorde var bra nog. Jag arbetade inte snabbt nog, inte tillräckligt noga, inte tillräckligt bra. Började gråta redan på väg hem. Var dock med om två fina förlossningar i alla fall. Älskar kontakten med patienterna, men jag kan hata hur barnmorskorna här är. Inte bara med patienter, men med varandra och med studenterna, som är där för att lära sig.
Det positiva är att jag klarat vartenda skitiga, jobbiga, hemskt svåra prov jag haft under det här året. Till och med den sista provet som var så sjukt svårt. Det gick bättre än jag hade väntat. Direkt efteråt började praktiken på ett av sjukhusen som jag inte tycker om. Tre dagar avklarade. Tre dagar kvar. Det är fysiskt krävande. Krävande på ett sätt som jag inte är van vid. Också mentalt krävande. Vet inte vad jag ska skriva mer. Kan inte förklara varför det går så dåligt. På alla andra avdelningar har det alltid gått så otroligt bra. Jag har aldrig mått så dåligt som nu.
Första dagen gick allt så bra.. Det beror också jättemycket på vem man arbetar med.
Längtar till lördag kväll när jag äntligen får ledigt. Måndag åker jag till Sverige. Och jag ska fan stanna där tills jobbet på förlossningen börjar igen!
I augusti börjar mitt sista år för denna utbildning. Så kul. Bara jobbigt nu när jag tänker på en eventuell praktikplats på just detta sjukhus. Fy.
Moe
Skittrött.
Imorgon ska jag träffa en kompis som är gravid. Jag tar med mig min doppler så kan hon få höra på hjärtljuden. I augusti när hon ska föda kanske jag jobbar på sjukhuset hon ska till. Sista året nu. Sedan får jag kalla mig själv för barnmorska. Håller näsan och munnen över vattenytan för tillfället. Längtar till juli när jag äntligen kan njuta av semestern!
Drowning
Jag är sämst på att uppdatera. Har haft så mycket att göra. Jag drunknar. Samtidigt vilar jag när jag få tiden till det. Det leder till ångest eftersom att jag egentligen hade hunnit med ganska mycket plugg på de stunderna. Dagarna har blivit kortare, lektionerna så mycket längre och tätare. Kaffekopparna har gått från tre till sex. Vill bara få vila. Våren kom med lite mer energi. Vet inte vad jag skulle gjort om inte solen tittat fram snart. Måste återgå till helvetet. Har en vetenskaplig artikel att skriva. Yay.
25 grader
Vi har haft sånt härligt väder här i Belgien de senaste dagarna. Fruktar den svenska kylan nu som vi kommer få uppleva imorgon. Värmen gjorde verkligen susen. Älskar känslan av vår. Belgien hoppar nästan över vår-säsongen direkt till sommar. Det var ju skitvarmt!
Storm
Jag fyllde år igår. Jag brukar aldrig fira. Vill oftast inte heller bli firad. Igår tog R med både choklad och en presentbox från Chanel. Han brukar glömma sådant så det var fint att han ville göra något speciellt. Sedan bråkade vi. Han vill att vi ska åka till Norge med hans familj. Jag vill åka till Sverige och stanna där en tid eftersom att det var ett år sedan jag var i Sverige sist. Typ (överdriver en aning). Känner alltid att jag åsidosätter min mamma och pappa för HANS mamma och pappa. Vill ge båda lika mycket tid, men han tycker inte att jag gör det. Det är tydligen inte tillräckligt att träffa de varje vecka, jämfört med mina föräldrar som jag ser tre gånger om året (oftast när de flygit HIT).
Dagen var redan utmattande. Förväntade mig att jag skulle däcka direkt när jag kom i säng, men det gjorde jag inte. Jag låg vaken till 02 och gick upp vid 07. Imorgon bilar vi till London. Mitt team ska spela volleyboll mot ett annat lag där. Längtar till det. R bjöd med sin familj också. För man kan ju inte åka någonstans själv med hustru och barn. Nej, nej. Men det är okej. Jag är okej med det. Nu. Måste vänja mig vid tanken. Och sen blir det faktiskt okej. Jag ska ju ändå spela hela helgen. It's fine. Det är i alla fall det jag intalar mig själv.
Koffie
Dagen började med fika och statistik. Håller på att skriva en vetenskaplig artikel om perineum-rupturer. Superintressant men frustrerande. Om ni någonsin ska föda barn rekommenderar jag inte att ligga på rygg. Större risk för att spricka eller klippas. Och hur ligger 99,8 % av alla kvinnor i belgiska förlossningsvården? Jo, på rygg. Klipp, hupp, ut.
Har inte ännu sett någon kvinna föda i någon annan position än rygg. Hur sorgligt?!
Sjuka historier från förlossningen
Jag har haft lektion heeela dagen. Vissa så tråkiga att jag var tvungen att gäspa varannan minut (överdriver inte, tyvärr). Det var lektioner i statistik under förmiddagen. Jag hade dessutom inte druckit någon kaffe. Eftermiddagen var mycket bättre. Intressanta ämnen och roliga diskussioner. Minns inte riktigt hur vi kom in på det, men en tjej i klassen berättade att det var ett par som kom in på förlossningen. De fick en barnmorska som också förlöste barnet. Vad den nyblivna mamman inte visste var att barnmorskan och hennes man hade haft sex flera gånger (också under hennes graviditet). Så han hade varit otrogen med samma barnmorska som förlöste deras gemensamma barn.
Enligt en annan tjej i klassen var det också vanligt att partnern som är med under förlossningen i en 1/5 del av fallen inte vet om att det inte är han som är fadern. På ett sjukhus kom ett par in på förlossningsavdelningen. Både hon och fadern hade negativ blodgrupp. Om kvinnan har negativ blodgrupp och fadern positiv finns det en risk att barnet också kommer vara positiv. I sådana fall ges rhogam till kvinnan så att hon inte bildar antikroppar mot barnets blodtyp. Det är särskilt viktigt så att kvinnans kropp inte attackerar de röda blodcellerna i nästa graviditet. Men eftersom både pappan och mamman var rhesus-negativa gavs rhogam aldrig till kvinnan. Barnet visade sig hav en positiv blodgrupp. Dvs, mamman hade haft sex med någon annan.
Sedan berättade min lärare om någonting som hon var med om när hon jobbade som barnmorska på förlossningsavdelningen. En kvinna kom in med värkar. Anestesisten slinker ut så fort som möjligt när hon ser vem som kommit till avdelningen. En tid senare ringer barnmorskan anestesisten som måste sätta en epidural. Hon märker hur läkaren liksom står och väntar utanför dörren till förlossningsrummet. Hon ser hur obekväm och ängslig hon är. Till slut frågar barnmorskan rakt ut "vad är det för fel?". Då berättar läkaren att hon varit tillsammans med kvinnans kille för inte så länge sedan. Hon går till slut in på rummet och presenterar sig. Hon berättar att det tyvärr inte finns någon annan som kan sätta epiduralen. Som tur är bryr sig kvinnan inte särskilt mycket om det just vid det tillfället. Hon ville bara att värkarna skulle försvinna.
Följande berättelse är en jag fick berättad för mig för ett år sedan av en annan barnmorska. Jag tyckte då att den var så himla overklig. Men tydligen är den helt sann. Det finns sju förlossningsrum på det sjukhuset vi pratar om i den här historien. En hektisk dag, med flera förlossningar, märker en av barnmorskorna hur en av männen slinker ut genom den ena förlossningssalen in till den andra. Hon tänker att hon kanske sett fel, eller missuppfattat situationen. Men så är det alltså inte. Tydligen ligger mannens hustru i förlossningsrum 4 och hans älskarinna i förlossningssal 1. Och han hoppar hela dagen mellan de två rummen utan att varken älskarinnan eller hustrun får reda på detta.
Alltså. Och det här är inte ens hälften av berättelserna. Men vi får ta de andra någon annan gång för nu måste jag verkligen fortsätta plugga. Lämna gärna en kommentar om ni tycker sådana här inlägg är roliga. Alltså inte roliga. De är ju sorgliga. Man förlorar ju hoppet på MÄNskligheten när man läser sånt. Men ändå. Helt ofattbart. Men hojta till om ni vill höra flera, för trots min korta erfarenhet inom detta yrke har jag ändå hört och sett sånt som man aldrig kan tro är sant.
Negatief
I veckan fick jag känslan av att jag skulle kunna vara gravid - igen. Jag pratade med R om det. Han tyckte att vi borde testa. Vi hade precis lunchat och efter det åkte vi direkt till affären och köpte graviditetstest. Det var så billigt, förresten! Två styck för 1,59 €. Så jag köpte hela 3 paket. De håller ju ändå 3 år.
R var såååå inställd på att det skulle vara positivt. Och han blev så ledsen när det visade sig vara negativt. Jag å andra sidan är så otroligt lättad.
Amai, zeg
Nämen titta här då! Rädisan tar fart. Jag är snäppet stoltare än Abbe.
Groei maar.
Jag kan inte beskriva hur jag mår just nu. Mina ögonlock är så otroligt tunga. Har ONT i mina ögon. Sällan har jag haft ont i ögonen. Tror att jag behöver sova, men jag har så mycket att göra. I morse skulle jag städa, duscha, laga mat, plugga och hinna ut för en löprunda. Jag hann med allt det där förutom joggingturen. Problemet var bara den att jag spenderade typ 3 timmar att ligga i sängen och kolla på Grey's, och sedan stressade jag igenom allt det andra. Fick skjuta upp matlagningen till allra sista stund.
Om jag ska vara ärlig hann jag faktiskt inte med allt som jag skulle plugga heller. Tänkte göra det nu när ungen somnat. Men jag oooorkar inte. :( Hatar när man måste välja mellan sömn eller något annat vettigt. Klart man väljer att sova.
Jag och Abbelutt planterade lite olika grejer; bland annat: avokado, körsbärstomater, rädisor, solrosor, gurka och morötter. Min, host, "vår", avokado har redan slagit rot! Så spännande. Definitivt något roligt mankan göra tillsammans med sin unge. Han tycker nästan att det är lika roligt som jag tycker!
Opererad
Kunde verkligen inte sova någonting i natt. Jag var såå nervös inför operationen. Tror att jag sov i två timmar max. Mrn allt gick bra. Hatar känslan precis innan man sövas ner. Man känner det i halsen först.
Har spottat blod de senaste timmarna men nu har det lugnat sig. Lite svullen därav iset i fejan. Men utöver det här det gått riktigt bra. Är ju även på ordentliga smärtstillande så det är nog imorgon som jag kommer känna av det värsta.
\n
Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.
Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.
I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.
Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?
Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?
Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.
Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.
Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.
Auch
I morgon kl 7 ska jag skrivas in på sjukhuset. Ska nämligen få mina visdomständer utdragna under narkos. Jag ser verkligen inte fram emot det. Jag är så rädd. Speciellt eftersom att jag vet hur patienter behandlas där på operationsbordet. Usch. Jag vill verkligen, verkligen inte.
\n\n \n
\n
\n
\n\n
\n
\n\n \n
\nJag köpte sånadär band till mina glasögon igår. Ser ganska fint ut va?
\n's Hertogenbosch
Det har varit så jävla kallt de senaste dagarna. Orkar inte längre. Vill att värmen ska komma nu. Saknar känslan av att vara sprallig i kroppen som man kan bli när våren kommer. Jag hoppas verkligen att solen tittar ut idag. Igår var en mysig dag. Jag åkte till Holland på min lediga dag för att möta upp bästisen Petra. Hennes pojkvän är från Holland. Vi möttes upp halvvägs. Solen sken, men tyckte fortfarande att det var rätt kyligt. Petra tyckte inte det. Jackan var vidöppen. Hon tog till och med av sig den på uteserveringen, den sjuka människan. Som tur var hade jag både vantar, mössa och halsduk.
Vi började dagen med att dricka kaffe. Sedan gick vi runt lite i stan. Vi köpte badbomber och badskum från Lush. I två timmar ungefär promenerade vi runt. Sen så lunchade vi och dagen avslutades med massa kaffe och en morotskaka. Mmm.
Vi fotade ingenting. Förut var det det enda vi gjorde.
Tristaste bilfärden ever, speciellt eftersom GPS:en slutade fungera efter halva sträckan. Mys. Not.
Oud
Ibland tänker jag att jag redan har så otroligt sjuka historier från förlossningrummen och operationssalar. På den korta tid som jag har haft min praktik. Ibland undrar jag vad en erfaren barnmorska har att berätta. Historierna måste vara både långa och korta. Sorgliga och glada.
Minns när vi en gång med skolan organiserade en träff. Det var en liten grupp människor som var med, men jag tror att det gjorde det hela mer speciellt. Lärarna hade varit i kontakt med gamla barnmorskor. När jag säger gamla... då menar jag gamla. En av de fick sin barnmorskelegitimation -32. Det var tre gamla barnmorskor som kom för att berätta sina historier. Inga frågor behövde ställas. De bara babblade på. Jag lyssnade förundrat. Ville inte att det skulle sluta.
Jag tror att det var då jag verkligen blev inspirerad till att plugga till barnmorska. Det var nog där det började.
Niet te geloven
Det här var sista graviditeten, det sista barnet. Det hade hon redan bestämt. Hennes fjärde son. Han som egentligen borde ha varit en flicka. De som hade väntat och längtat. Det blev aldrig av. Så när hon lämnade sjukhuset ett par dagar senare hade hon redan bestämt sig att hon ville bli steriliserad. Att det verkligen inte skulle bli några barn mer. Det skulle aldrig bli en flicka. Hon skulle aldrig få ha en dotter.
Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.
Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.
I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.
Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?
Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?
Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.
Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.
Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.
Niks te doen
Egentligen borde jag stoppa undan mobilen just nu men jag har verkligen ingenting att göra. Så sjukt tråkigt. 2 1/2 timma kvar tills jag får åka hem. Älskar nätter när det ligger fullt och man har fullt upp. Det här är ju förfärligt. Något som visserligen hör till det här jobbet. Men fy. Skulle vara nice om någon kom in och ville föda nu. Kom igen nu, Belgien. Öka din population för i helvete. Upp med invånarantalet.