Det här var sista graviditeten, det sista barnet. Det hade hon redan bestämt. Hennes fjärde son. Han som egentligen borde ha varit en flicka. De som hade väntat och längtat. Det blev aldrig av. Så när hon lämnade sjukhuset ett par dagar senare hade hon redan bestämt sig att hon ville bli steriliserad. Att det verkligen inte skulle bli några barn mer. Det skulle aldrig bli en flicka. Hon skulle aldrig få ha en dotter.

Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.

Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.

 

I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.

Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?

Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?

Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.

Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.

Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.

Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.