De första dagarna var verkligen en anpassning. Jag fick sitta på förlossningens "akutmottagning" i början. Här träffade jag alla patienter som kom in. Vissa skickades tillbaka hem, andra fick sitta/ligga på de lediga britsarna för att ta värkarna. Det var ett enda stort rum. Gardinerna drogs för när någon patient kom in, ett försök att bibehålla någon sorts integritet. Men någon patientsekretess fanns knappt. Patienter och deras historik diskuterades hit och dit. Både mellan personalen men även patienterna diskuterade sina problem med varandra. Ibland kunde det vara så att någon frågade hur det var med "tjejen som kom in strax efter henne". Jag brukade svara lite vagt oftast, men hade samma fråga ställts till någon annan av personalen hade de svarat riktigt och sant för att inte nämna detaljrikt. 

Förlåt. Eller jag vet inte riktigt vem jag ber om förlåtelse. Jag minns inte ens senaste gången jag skrev. Men jag mår dåligt över det i alla fall. Det kanske är en tröst för någon. 

 

 

 

Har inte haft någon tid att uppdatera bloggen eller någon annan... men här är ändå en liten hälsning. 

Är det något särskilt som ni vill veta? 

Dagarna börjar närma sig. För snart sju år sen åkte jag ju till Indien tillsammans med R. Dagarna innan fick jag reda på att jag var gravid. Åkte dit helt sorg- och problemlös. Vi njöt av vår lilla hemlighet, påbörjade ett helt nytt kapitel tillsammans. Det var först när vi landat på europeisk mark som jag började blöda. Det slutade ju i missfall alltihop i vecka 9. 

Nu har vi inte skyddat oss sedan augusti, men jag kan inte säga att vi försökt vid varje ägglossning. I stället har vi kört på en väldigt avslappnad metod, vilket är väldigt ovant ändå... Just denna månad har jag känt av lite molvärk ända sedan ägglossningen. Blev egentligen lite orolig eftersom att jag inte tror att det skulle bli särskilt roligt att kombinera med arbetet jag ska göra därborta. Men jag tänkte att jag ändå kunnat bli gravid!

När en nära familjemedlem igår berättade att de väntar barn blev jag så otroligt glad för deras skull. Det var ren och skär glädje. Men idag när jag tog ett test (BIM -4 visserligen) så var jag lite besviken ändå, även om jag är tacksam för att det inte blev nu. När det än händer kommer det bli perfekt. Just nu är jag tacksam för att jag ogravid kommer kunna arbeta på den där förlossningsavdelningen. 

Jag tror inte jag skrivit det här på bloggen, men för ett par månader sedan studerade jag färdigt till barnmorska. Det var en otroligt känsla att äntligen få det där certifikatet i hand. Jag är så otroligt tacksam över att jag klarade utbildningen och att jag får jobba med det jag lärt mig att älska. Under utbildningen märkte jag också att jag brinner för att hjälpa de mest utsatta kvinnorna. De som inte kan språket, de som måste gå till asylcentrmet dagen efter förlossningen, de som behöver allra mest kärlek. 

 

Några dagar efter att jag tagit examen sökte jag till en organisation som har volontär-arbete i olika u-länder. Jag valde Indien. Idag fick jag veta att min ansökan accepteras och i januari kommer jag få arbeta på en förlossningsklinik i västra Indien! Jag ser såååå mycket fram emot det här och hoppas att allt går bra. Jag åker ensam och det kommer kanske bli det mest vågade jag någonsin gjort. Är lite rädd, men mest är jag så sjuuuukt taggad!

 

Skulle det vara kul att följa? 

Det var skönt att veta att jag inte var gravid. Jag hade tagit mediciner jag inte borde ha tagit. Allt för att få smärtan att gå bort. Jag tänkte faktiskt inte ens på att jag kunde vara gravid. 

Min bästa vän tågar ner till Belgien från Stockholm. Jag hoppas att jag kan vara hemma när hon kommer fram. Hela den här veckan har varit så otroligt kaotisk. Saknar mitt hem, min son, saknar att gå ut på stan, saknar min espressomaskin. Ajuste, jag saknar också min man, fast ärligt talat saknar jag honom väl minst. Han hamnar i alla fall under espressomaskinen. 

Jag fick min mens idag. I morse när jag vaknade. Vet ni vad fördelen med det är? Höga doser smärtstillning som man annars inte får. Är kvar på sjukhuset till i morgon tyvärr. Kan ju trösta mig på att bli hög på läkemedel.

Nej, nej, ve och fasa. Fråga om mitt egna blodresultat? Någon måtta får det ändå vara.  

(Jag är en sådan mes). 

Hur som helst svarade jag att det naturligtvis var möjligt. De tog blodprover och så. Vet inte om hCG testades, men antar det eftersom att läkaren frågade. Hade helst velat testa och veta om det hemma i sin privata zon, men tänk om det sker här? Så annorlunda, så oväntat..

När jag skulle bli gravid för första gången var det det enda jag tänkte på. Det fanns liksom inget annat på kartan. Så är det verkligen inte den här gången. Jag loggar inte ens min ägglossning, har inget system för att hålla reda på min cykel. Inget sex-schema. Men jag måste ju erkänna att jag är nyfiken på när det kommer att hända...

Jag har tänkt mycket på det här med hormoner och dess påverkan. Det känns så konstigt och otroligt att denna lilla molekulära struktur kan påverka oss till den grad att man känner sig som en annan människa. Så jag var väldigt nyfiken på att få tillbaka min kropp, en kropp utan de där extra hormonerna från staven. Jag var så nyfiken på hur jag skulle känna mig, hur kroppen skulle reagera... men framförallt var jag nyfiken på sexdriften. 

 

 

Jag antar att jag hade min ägglossning igår. Jag har inte riktigt koll på min cykel just nu. Men igår hade jag så otroligt mycket mensvärk. Det gjorde så ont hela dagen, men jag fick ju någon sorts blödning för mindre än två veckor sedan... Trots detta förväntade jag mig att mensen skulle komma när som helst. Idag är värken helt borta. Om jag kände av ägglossningen så pass mycket är jag sjukt orolig för mensen.

Jag vet inte riktigt var jag är i cykeln. Jag hade ju min mens en vecka innan jag tog ut staven, men efter att jag tagit ut efter två dagar. Jag försöker att tempa för att se när jag har ägglossning, men jag glömmer varje morgon, haha. Vi tar ju det lilla lugna. Det är ju verkligen ingen stress. Men hade varit nice att veta på ett ungefär när ägglossningen är och när man eventuellt kan testa. 

 

Har redan fått en blödning, fyra dagar efter att jag tagit ut p-staven. Hoppas att det betyder att jag ska ha ägglossning snart. Ska börja träna igen efter ett långt sommar-uppehåll. Längtar till att få tillbaka min starka kropp igen.

Så svårt att vänta. Vill ha ett syskon till Abir. Han blir fem i sommar. 

 

 

 

Ja, det blir många frågetecken. Jag är så förvirrad. Hade min mens för ungefär... hmm... två och en halv vecka sedan. Minns inte längre exakta datumet (annat var det för när man hade koll på både ägglossning och BIM, am I right?). Men hur som helst, igår hade jag så otroligt ont i ljumskarna. Jag kunde verkligen inte förstå varför, det var en smärta jag aldrig haft förr. Efter lite diskussion med R kom vi fram till att smärtan var ett resultat av överbelasting i samband med den nya sex-ställningen vi testat dagen innan. Men jag märkte ju absolut ingenting under själva sexandet, så lite konstigt var det ändå. 

 

 

 

För första gången på evigheter känner jag mig utvilad och energifylld. Kanske konstigt egentligen med tanke på det skitiga vädret. Här i Belgien regnar det. Temperaturen är ändå helt okej. Det gråa, mörka vädret påverkar mig nog mer än vad jag tror. Men nu när praktiken tagit slut, när jag fått vila och ta hand om mig själv känns regnet helt ok. Nästan lite mysigt, till och med. 

 

Under min ledighet har jag bland annat fått tid att baka. Jag gjorde ju lussebullar så klart. Jag tycker faktiskt inte de är särskilt goda men det är också de enda bullarna som gör att det smakar jul i munnen och luktar jul i hemmet. <3

Vet inte hur jag ska hantera det här nu. Hade allt så bra planerat... Men tydligen är det inget andra barn i sikte den närmaste framtiden. 😕

---

Nätter som denna.