Misslyckande

Där försvann jag igen! 
Det var verkligen inte meningen. 
 
Vill bara skriva av mig lite just idag. Känner mig nedstämd. Tänker tillbaka på förlossningen, som verkligen inte blev som jag ville. Jag undrar gång på gång varför kroppen svek mig. Varför det inte började av sig självt. Varför värkarna aldrig blev tillräckligt starka. Ibland vill jag bara bli gravid för att ta mig igenom en "riktig" förlossning. En som startar med icke artificiella värkar. Under hela förlossningsprocessen trodde jag på mig själv. Behöll mitt lugn. Både åt och drack. Jag försökte verkligen. Ville verkligen att det skulle gå. Varför gick det inte?

Vill tillbaka. Försöka på nytt. Vet inte vad det skulle förändra. Vet inte varför det är så viktigt. Ibland kommer den där känslan av misslyckande över mig. Vet inte hur jag ska hantera det...

Kommentarer
Lin säger:

Du vet det säkert själv redan, men sjävklart ska du inte känna misslyckande efter din förlossning! Det är ju inget du kan styra över.. Och som du skrev själv så behöll du ditt lugn och verkligen försökte, så var stolt över det istället!! Du har ju trots allt fört ett underbart barn till världen!
Kramar!

2015-04-03 | 21:16:06
M säger:

Jag fortsätter läsa din blogg, tänk styck har varsitt litet under nu.

Jag känner igen mig i dina tankar, och därför ska jag berätta vad jag kommit fram till - att det är en övermäktig känsla som vi inte kan få för, som vi inte kan kontrollera och som vi inte kan få tag på utan att uppleva samma sak igen. Jag har kommit fram till att jag blev snuvad på min snabba förlossning samtidigt som jag är tacksam över att det gick bra. Där ett tag kände jag mig mesig och som jag inte fött barn på rikrigt för jag tog EDA, och en del klarar ju sig utan det.

Det är inte ett till barn jag vill ha, nu, utan de är adrenalinkicken jag vill åt - två saker man måste skilja på. Jag ser de som att jag kommer få uppleva det där igen, förhoppningvis, då jag vill ge min lilla ett syskon. Tills dess ska jag försöka acceptera och bara lära mig rycka lite på axlarna istället för gräva ner mig för mycket. Livet är trots allt de som passerar medan vi sitter här och grubblar - vi har två små vänner att ta hand om, vi har inte tid att vara frånvarande.

Kram!

Svar: Du är otroligt smart och har helt rätt! Kram!
Snutten

2015-04-03 | 23:49:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback