9 Maj 2012
Det är så svårt när något fastnar i hjärnan. Och det är allt man kan tänka på. Jag har bestämt mig för att inte längta så mycket. Jag ska låta pusselbitarna falla på sin plats. Koncentrera mig på studierna och bli vältränad och superstark!
Jag behöver något annat i livet just nu. Jag orkar inte tänka barn för då börjar det kännas så tomt i mig.
Jag vet att allting kommer att bli bra tillslut. Då är både jag och R redo, och hemmet färdigt för ett litet barn. Och vi har gjort allt i livet vi velat och kan ägna tid och den grej vi redan lärt oss att älska och sakna.
Det är så jävla svårt att vänta.
Kommentarer
Trackback