Jag har tänkt lite sedan mitt senaste inlägg. Jag insåg att jag lägger för mycket ansvar på R. På att han ska ta initiativ, på att han ska göra allt bättre. Det är både lättare och snabbare om jag gör allt JAG kan gör att göra saker bättre, och att han hänger på. Jag testade ut min teori idag. Skickade ett kärleksfullt sms till R, pussade honom innan han gick till jobbet (något som vi alltid gjort tidigare men som vi inte gjort de senaste veckorna). Som svar på detta har han ringt två gånger för att berätta om sin dag och vi pratade på ett helt annat sätt än det vi gjort.