Nu har det nästan slutat blöda helt. Så skönt! Dels för att jag och R kan gosa som vanligt... vilket vi inte har på evigheter i och med risken för missfall och sedan tiden efter. Efterlängtat. Sedan ska det bara bli så skönt för saker och ting att återkomma till det normala. T ex med träningen. Har smygstartat med träningen denna vecka, men i och med att jag blödde och mensvärkade så har jag tagit det ganska lugnt. 

 

Idag var jag ute på min vanliga långpromenad. Jag älskade det, jag fick tid att tänka på saker och lyssna på härlig musik. Har verkligen saknat de promenaderna. Men denna gång var det inte lika härligt, trots det magnifika vädret. Mina tankar bestod till 75 % av missfallet (egentligen mer, men jag vågar inte erkänna det...). Sjukt jävla jobbigt. Det har gått en hel vecka sedan vi fick veta... när ska det släppa? Eller alltså... Jag trodde att jag hade släppt det, inte till hundra procent förstås. Men ganska mycket mer än jag tydligen har. Nu är jag rädd för att bli lämnad ensam med mina tankar. Jag vill bara... glömma det nu. 

 

Allt jag tänkte på ledde fram till missfallet.... T ex...

Kan dra med en massa sådana exempel, men vi skiter i det. Jag behöver en tröstande cupcake nu.