Det är svårt att berätta något som man vet kommer såra någon annan väldigt mycket. Det är den största anledningen till varför jag valt att inte berätta för R om vårt planerande. 

 

En dag för flera månader sedan hade min mens varit sen med fyra dagar. Det var otroligt konstigt då den alltid var punktlig. Jag började undra om jag kanske var gravid eftersom jag hade alla dessa konstiga "symtom". Illamående, ont i brösten och trötthet bland annat. Att jag höll på att bli sjuk var inte något jag tänkte på. På kvällen bad jag R hämta ett graviditetstest. Han blev skinande glad och trodde säkert att det med all säkerhet skulle bli positivt eftersom att mensen var så sen. 

 

Av någon anledning hann han inte hämta det där testet och mensen kom lite senare på natten. Han blev väldigt ledsen. Varför? frågade han. Och jag skämtade ju först bort det och tyckte det var löjligt att bli ledsen. Sedan tröstade jag honom, men han svarade med att barnsligt "jag pratar inte med dig...", på skoj förstås. Så jag kramade om honom lite extra innan vi gick och la oss. Jag tänkte inte mer på detta förrän ett par dagar senare då jag satt vid datorn. Någon hade länkat en video som handlade om en tjej som berättade för maken att de var gravida. R tittade också på detta klipp, och så blev det några fler...

 

Till slut säger han: "Nä, nu blir jag deprimerad..". Jag förstod då att han var ledsen över att inte vara i samma situation. Jag stängde av klippen. Sedan dess har jag varit väldigt försiktig med att berätta om mensen är sen eller om jag mår illa. Eller något annat som kan låta honom tro att det är något i magen.

 

 

Tänk nu om han suttit med mig och planerat. Väntat på ägglossning, och sedan mens, och sedan BIM+4... och sedan testat. Och testet visat negativt. JAG skulle kunna ta det, men jag vill inte att han blir ledsen i onödan. Jag vill verkligen inte det. Varför skulle jag göra något som jag vet skulle göra honom ledsen...? Han kan slippa allt detta och bara vara glad när jag berättar de goda nyheterna.

 

Han har så mycket annat att tänka på. Nu med renoveringen och jobbet. Om en månad är allt över och han får lite mer fritid. Om jag inte är gravid nu, så får han då mycket gärna vara med från start... Men han får vara mentalt förberedd på att detta lär ta tid.