Halvt galen
Jag vet inte hur jag ska förklara denna tortyrartade situation som jag befinner mig i just nu. Man känner ju sig helt... trasig. Man dras åt två olika håll. Antingen slits man itu och bryter ihop totalt, eller så låter man hjärnhalvorna argumentera för sin sak.
Det är en del som vågar tro på att jag är gravid.
Det finns en annan del som stenhårt tror på att det inte är så.
Jag känner mig så otroligt kluven. Vad ska jag tro? Hur jag ska jag ställa mig till detta? Kan man inte bara bestämma sig för att vara optimistiskt inställd till detta? Varför måste jag vela fram och tillbaka mellan de två alternativen? Jag orkar inte vara hoppfull och sedan negativ.
En sak som jag har lärt mig är att "symtomen" inte hjälper ett jävla dugg. Så jag har struntat i att analysera dem. Eller jag funderar ju över det, men inte alls lika mycket som förut. Jag har ju t ex inte skrivit om mina bröst som ömmar. Det är onödigt, för man kan aldrig veta vad det beror på.
Imorgon tar jag ett nytt test. Är det negativt så är jag inte gravid. But then again, det var ju också testet jag tog på BIM-2. Och då blev jag inställd på att mensen skulle komma. Jag kanske ska ge det några dagar till?
Ja, ni ser. Jag blir halvt galen.
Kommentarer
Linda säger:
Jag mådde också jättedåligt dagarna innan mensen skulle komma när vi försökte bli gravida. Det är sån otrolig stress att inte veta, men att veta att man får reda på det om några dagar.
Trackback