Det eviga oroandet
Idag blir det återigen volleyboll-spel. R tycker jag ska ta det lugnt... Helst inte spela alls. Men jag vill inte svika teamet. Vi har ingen annan som kan hoppa in. Jag ska försöka att inte slänga mig med magen forst, och sedan spela i en defensiv position så att jag inte behover hoppa högt och smasha. Jag vet att det egentligen inte borde vara något problem alls, men man vill ju känna sig säker.
Det är samma sak med sex. Det har också undvikts, även om det inte kan framkalla missfall. Ibland behöver man bara göra saker som medför känslor av trygghet för att ta sig igenom dagen. Men det skulle vara så tråkigt om jag missar Holland-Belgien-Frankrike-matchen om två veckor, pga min rädsla...
Och jag vet att alla räknar med mig...
P.S. v5+1, wihuuuuu!
Kommentarer
amanda säger:
Förstår din oro...försök göra saker som gör dig glad :) Är det inte dax att ta digitalt snart om du vill ha 2-3 veckor?
Svar:
Snutten
Sara säger:
Så länge det känns bra i kroppen är det bara bra att träna!
Jag spelade innebandy till v 20 drygt , då kände jag att det tog stopp och jag var inte snabb och smidig längre och först då började det bli farligt för bebis om man ramlar, knuffas osv.
Rådfrågade såklart min bm vad hon tyckte innan.
Men jag förstår hur du tänker för under min första graviditet slutade jag träna helt för jag trodde det var farligt.
Det jag vill säga är att gör som du känner!
Blir du orolig av att träna, så gör det inte!
Känns det däremot bra så fortsätt!
Kroppen säger ifrån om den inte orkar med , det lovar jag.
Trackback