En vecka kvar till BIM. Jag hoppas att ni håller tummarna för mig. Jag har inte känt av ägglossningen, och inte heller jag kollat slem så noga. Jag har inte tagit några ÄL-test heller... så med andra ord är jag helt borta vad gäller planering. Ibland blir jag så rädd att det ska ske ännu ett missfall. Så mycket svett (tro mig, mycket svett), ibland lite tårar, men framförallt - så otroligt mycket tid man lägger på det där plusset. Och så slutar det med ingenting. Jag vet att jag kommer att klara mig igenom det. Men jag vill att det ska vara lätt! Att det inte ska behöva ta sådan tid! 

 

Tre månader har gått sedan plusset nu. Och två månader tog det att läka klart och börja igen. Ska det behöva vara så svårt? Så jobbigt? Och krävande? Och det sorgligaste... det är att så otroligt många kvinnor går igenom det här. Jag har internet som bevis. Men var finns dessa kvinnor i verkligheten? Har aldrig pratat med en annan kvinna om ett missfall som hon fått genomgå. Kan jag förstå dem? Ja. Såklart. Det är ju därför jag vill hålla en eventuell graviditet hemlig till vecka 12. Tills dess att riskperioden är över.

 

Jag vill inte spräcka någon stackars tjejs bubbla om hur lätt det är att skapa ett nytt liv... Fast jag tror nog att det kan vara till nytta ändå.