Vänteläge
Hela dagen går utan honom. Men han finns i tankarna jämt och ständigt. Min kropp är på stand-by. Som vänteläget på datorn. Och den rör sig utan liv och utan energi, som en zombies. Sedan knackar det på dörren. Och i samma sekund börjar hjärtat att bulta hårdare. Det snart uttömda batteriet i kroppen sätts på laddning. Det knackar igen och jag far upp ur sängen. Han har kommit hem, och med en magisk knapp tar min kropp sig ur vänteläget. Hans närvaro bygger upp den försvunna energin. Och i mina rörelser finns återigen den där livsgnistan.
Den som vittnar hela det här förloppet tycker antagligen att det är jättefånigt. Hur mitt kroppsspråk, hur mina ansiktsuttryck, hur mitt leende förändras. Och han, han som ska märka vilken sorts effekt han har på mig, han förstår inte. Han vet inte. Han vet inte hur man klarat sig igenom dagen. Hur man levt på den gnutta batteri han gav mig i morse. Hur den nästan var slut tills han kom tillbaka och laddade den snart uttömda kroppen.
Det räcker inte längre med att sova för att bygga upp orket för morgondagen. Nej, nu behöver man även höra hans hjärta dunka under sitt högra öra. Det är musiken jag somnar till. Det är oftast det jag vaknar till. Och det finns ingen större trygghet än denna. Och det är då jag bör stanna upp och inse att det är nu jag är som lyckligast.
Kommentarer
Lin säger:
Fint!
Trackback