Jag mår allmänt pissigt för tillfället. Det är mycket plugg i skolan, och jag orkar inte med det bara. Så jag har tänkt mycket på att byta inriktning lite och kanske inte satsa på något allt för högt som typ neurologi eller något. Jag orkar inte plugga! Så jag har tagit upp det här med R. Och sedan med hans mamma. Fick då svaret: "Ja, det är en bra idé, byt inriktning till förälder kanske?" Jag fick inte ur mig ett ord för tillfället. Mumlade något till svar. Inte nog med att man försöker och vill! Men man måste höra sådant också, vilket bara gör mig så ledsen. Dessutom hände detta framför alla. Och det verkar som att alla har den uppfattningen att det är JAG som håller R från drömmen om ett barn...

 

Det var någon timma efter det som jag ville slå någon (R...) på käften för att han inte kunde säga att "det där är upp till oss och inget du ska lägga dig i". Jag menar, han var ju där. Att höra något sådant är jobbigt, men att ha någon som inte kan förstå att det är jobbigt - det är jobbigare. 

 

Så jag mår pissigt. Har inte pratat med R om det, för jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Ville inte starta upp ett bråk heller. Hur som helst, jag måste prata med honom om det. Han måste förstå.