Tycker att jag har varit ganska duktig denna månad. Jag har försökt att inte analysera de få symtom jag har. Jag har försökt tänka rationellt och sansat. Jag har inga stora förhoppningar på detta försök heller, fastän jag vill... Jag vill så otroligt mycket. Jag vill ha ett plus. Jag vill kunna berätta för R att det är ett plus. Jag vill kunna berätta för våra familjer och våra vänner. 

 

Men, som sagt, jag har försökt att låta bli. Jag vet att när mensen sedan kommer, sköljer besvikelsen över mig. Med varje negativt resultat kan jag inte låta bli att undra om jag och R kanske är en av de tio par som inte kan få barn efter att ha försökt i ett år. Och sedan inte kan få barn trots utredning och hjälp... 

 

Det är dumma tankar, men tankar som vägrar släppa ibland. Just nu känns det som att mensen redan har kommit. Det känns som att jag sitter här och förbereder mig inför nästa cykel. Detta, trots att hoppet om ett plus finns kvar någonstans. Jag hoppas på ett plus på torsdag morgon. Men jag förväntar mig ingenting. 

 

Varför? Bara en känsla - att det inte gick. Kissnödigheten har gått över. Även andra symtom som värken i magen och ont i brösten - det inger mig en känsla av att allt är som vanligt. Det är precis såhär det brukar vara innan mens. Jag tror inte att jag har något att hoppas på längre, men det är klart som fan att jag gör det lite ändå.

 

Jag vet att det enda sättet att veta är att ta ett test. Ibland luras kroppen, och det kan vara som vanligt trots att man är gravid. Kan inte låta bli att ogilla de kvinnor som visste ÄL+7 att något var annorlunda. Jag hatar att jag inte vet. Och jag hatar min osammarbetsvilliga kropp.