Jag vet inte. Bra. Alltså bra egentligen. Jag mår lite illa ibland. Och brösten gör ont. Men i stort sett mår jag väldigt bra. Jag är lite orolig fortfarande. Det är det enda sättet som jag fortfarande mår dåligt ibland. 

 

Det känns ingenting. Det känns som att det är på låtsas fortfarande. Trots alla fina symtom och tecken. Det känns inte på riktigt. Som att det finns någonting som är hälften jag, hälften R inom mig. Det borde kännas magiskt, men jag väntar fortfarande på det ögonblicket då det ska börja kännas så. Det känns som att alla andra har firat lyckan i förtid, och jag sitter och väntar på rätt ögonblick. 

 

I kroppen? Tydligen kan jag börja känna livmoderns kant nu. Men jag har inte vågat trycka så ordentligt. När jag ligger ner känns en tyngd i nedre delen av magen. Jag brukar känna molvärken ibland. Det ger mig tröst. Fyra dagar kvar till ultraljudet. Jag tror helt ärligt att jag kommer att kunna känna av det där magiska när jag fått veta att allt verkligen ÄR bra. Jag vet att det kan gå fel även efter detta ultraljud. Men nu måste det gå bra för mig. 

 

Det är nu jag känner att missfallen verkligen förstört den där lyckan jag borde känna just nu. Jag önskar verkligen att jag kunde uppleva det våra familjer känner just nu. Obeskrivlig lycka. Och tro på att allt kommer att gå bra. Jag vill ha det där nu.