Jag oroar mig för en sak - jag är så inställd på att det kommer att gå relativt snabbt att bli gravid. Och jag veeeet att så inte alltid är fallet. Men just nu känns det som att det kommer att hända, om inte denna månad så nästa! Tänk om jag står här ett år senare kvar på ruta 1. Det skulle ju inte vara allt i världen - men man måste väl ändå komma ihåg att det är en möjlighet! Jag oroar mig alltså för att jag inte är orolig. Nä, jag är inte ett dugg knäpp.

 

Jag har inte tänkt på det alls den senaste tiden. Allt ska gå galant tydligen.. i mitt huvud i alla fall. Försöker tänka på att det kan ta lång tid, sen kan jag tycka att man inte borde bli orolig förrän man måste. 

 

Vaknade på fel sida av sängen idag och har varit rätt sur. På allt. R var försenad till arbetet och jag satt på toalettstolen och KRÄVDE att han skulle berätta när de flyttar ut. Det kunde han inte göra sa han. Jag satt kvar medan han var tvungen att bajsa. Envist. Till slut höll även jag på att bli sen så då avslutade jag vår diskussion med: "jag kommer aldrig prata med dig igen!" vilket är typ den sämsta come-backen jag gjort sedan jag var 12 år.