Kände mig som en ny person efter duschen igår. Och sedan kunde jag le igen. Nu har jag börjat ta mig ur denna jobbiga svacka. Jag försöker i alla fall. Jag har sedan en månad tillbaka ätit väldigt dåligt. Vissa dagar ingenting alls, och jag veeeet att det är hemskt. Jag har verkligen tappat aptiten. Det lilla jag äter har jag verkligen tvingat mig i. Eller mest har R tvingat mig till att äta. Jag känner ingen skillnad från innan jag ätit och till efter. Känner ingen hunger och ingen mättnad. Utöver det anklagar svärmor mig för att ha mat uppe på mitt rum - och det är alltså därför jag inte äter nere i köket. Det har ingenting med att jag mår dåligt eller så. Härligt. 

 

Så jag håller mig långt borta från hemmet tills dess att de flyttar ut. En månad då alltså. Pratade med mamma igår. Det är bara henne jag pratar med utöver R. Och jag vill heller inte säga något till henne för hon blir bara ledsen. Jag har aldrig snackat skit om familjen med vänner eller utomstående, men det känns så himla frestande ibland. Jag vill inte sjunka så lågt dock. Det är så mycket som är fel, men jag försöker se framåt istället. 

 

Så det kanske inte är så konstigt att det blivit en sämre uppdatering på bloggen. Den handlar ju om bebisplanerna, men det blir ju så svårt att tänka på framtiden när nuet faller sönder. Och jag vet inte om jag ska skriva om allt som pågår i livet just nu. Det passar inte riktigt in.