R och jag kollade igenom lite bilder igår. Sådana som vi knäppt under sommaren lite snabbt sådär. Och några från kvällen.
Jag fick en stor chock när jag såg bilder från juni. Vad tjock jag var! Jag minns att jag vägde lite mer och mådde lite sämre. Jag hade slutat med träningen och kroppen var inte alls på sin topp, men jag visste inte att jag såg ut sådär!
Nu känns det inte lika hemskt att jag ätit dåligt och gått ner så mycket. Även om jag VET att det är dåligt. Det är minst lika dåligt att äta för mycket som det är att äta för lite. Men jag vill aldrig se ut sådär igen. Samtidigt VET jag att kroppen lär förändras när man blir gravid. Man blir större och degigare. Jag är helt okej med det. Jag vet ju att jag klarar av att gå ner igen. Har ju börjat med träningen nu så det känns bra.
Jag måste medge att jag ändå fick en smärre chock när jag var och hälsade på min vännina som fick barn för några veckor sedan. Jag visste ju att man förändrades. Det är ju en stor påfrestning för kroppen. Vissa kroppar hanterar det bättre, andra inte lika bra. Min kompis såg inte ut som sig själv, men hon hade ju precis fått barn. Man återgår ju inte till det man var direkt efter förlossning. Så mycket vet jag. Varför jag chockades? Det vet jag inte.
Även om jag hoppas på att min kropp kommer klara det bra, och återgå till hur det var så vet jag att det kanske inte blir så. Sedan tror jag inte att jag kommer oroa mig över hur jag ser ut när jag har världens finaste skatt i mina armar! Precis som min kompis inte alls brydde sig om hur hon såg ut. Och vill man, så går man ner det mesta en kort tid efteråt.
Vet att detta inlägg inte alls är pk... Men jag skriver ju sådant som jag undrar över och tänker om. Jag vill ju helst se supervacker ut under hela graviditeten OCH under förlossningen. Om det inte blir så? Ja, det gör inte så mycket. :)
Nu handlar ju detta inte alls om just storleken... Finnar, fettigt hår, uppblåsta armar och ben... allt det där är ju inte särkilt attraktivt. Och jag älskar att vara attraktiv...