Besviken

Hej! Jag hamnade på din blogg via en annan blogg. Angående ditt inlägg så känner jag igen känslorna... Jag och min man hade försökt få barn i ett år innan jag blev sjuk. Nu äter jag mediciner som gör att vi inte får... Hur som helst så fick vi samma frågor som ni får, jag blev väldigt förvånad! Jag trodde inte man frågade sånt... Det sårade otroligt.. Särskilt när vi själva bar sorgen över att det inte gick så fort som vi trodde. Vid något tillfälle sa jag precis som det var, med en liten överdrift, till folk som jag kände att det spelar ingen roll vad de tror; "Jotack, vi har försökt i 2,5 år. Själva då?"
Nära och kära har vi berättat för, så att de ska förstå varför vi är nere ibland.
Jag har i alla fall absolut lärt mig att inte göra det själv!

Hej! Bloggar också anonymt om bebisbakande. Jag och sambon är nu på försök nr 8. Lägger till en länk till din blogg på min blogg, så jag inte glömmer bort att kika in här :) säg till om du vill att jag ska ta bort den.

Man blir så trött av alla obetänksamma kommentarer och frågor man får från både vänner och okända... Jag har tom varit med om att min förra chef lade handen på min mage och fråga om inte jag och A skulle skaffa barn snart! Jag blev stum av chock... Och har även varit med om fler liknande händelser. Tyvärr är folk lite allmänt dumma i huvudet och ibland är det nog inte helt fel att säga precis som det är: "jo, och vi har försökt ganska länge men tyvärr tar det sig inte. Så du ska nog vara lite försiktig att fråga folk om barn på det sättet." Annars lär de ju fortsätta fråga...