Förlust
Hej!
Fann precis din tråd (från augusti), på familjeliv...
Hann bara läsa en liten del, men kände igen mig på en gång.
Är också ung, har ett hus osv. Varför ska det vara så komplicerat, velande fram och tillbaka jämt, "när är bäst"...
Åh, ja man kanske gör det. Men å andra sidan känns det himlars rätt redan just nu, fast ändå inte.
Huset är fint och relativt stort (det är bara jag som fått för mig att det ska fixas till lite, jag är kanske uttråkad). Håller därför på att renovera köket lite lätt och sedan skall badrummet renoveras, vilket blir klart senast i vår skulle jag tro. Vi pratade i somras om att börja försöka ganska snart, men det kom lite saker i vägen, som att mannen bytt jobb nyligen... Inser i skrivande stund att vi inte har några ursäkter kvar till att vänta egentligen, haha. Det jag stör mig mest på är att jag gärna vill hinna betala av på huset lite till, vilket skulle (för att jag ska vara "nöjd") innebära barn om 3år... 3år är LÅNG tid att vänta... Tänk om det inte ens går (bra) för oss...
Ursäkta den privata frågan, men det är ju vad detta handlar om, visst har ni börjat försöka? Ska sätta mig vid tillfälle och kika mer i bloggen såklart :-)
Det är tufft att längta. Har gjort det ett tag också, varje gång jag är på vippen till att "nu kör vi" och mensen varit sen eller dyl. så sätter tankarna igång i sista sekund och jag börjar tänka så där jobbigt och praktiskt igen (hur blir det med ledighet, pengar osv. Suck).
Spännande att ha börjat med försök! Vande du dig fort vid tanken eller känns det pirrigt och nytt? Tänker mig att känslan kommer vara ungefär: blunda och hoppa, det blir bra... Det är som du skrev jättesvårt att dämpa längtan...ser bebisar hela dagarna i jobbet, får en släng av bebis-feber varje kvart ungefär.
Igår kväll var första gången då jag vid bara tanken på att bilda familj blev helt varm i kroppen och kände att, tiden kommer aldrig att bli perfekt så varför inte nu.
Lycka till :)